Det är femtio år sedan Danne Stråhed fick i sextonårspresent att gå med i brorsans dansband The Chinox. Det är också tjugofem år sedan han bröt med hela dansbandsscenen för att som soloartist kunna göra precis vad han själv har lust med. För att sammanfatta det hela har Danne och kompbandet Dynamo gett sig ut på en miniturné med jubileumsshowen Hallabaloo – då och nu.
Turnéavslutningen hålls på Medborgarhuset i Eslöv. En lokal där det Sverige som Danne Stråhed varit en del av de senaste femtio åren bokstavligen sitter i vägarna. De skånska småorterna. Folkparkerna och Folkets Hus. Folkrörelserna och föreningslivet. Och självklart är det scoutkåren som har hand om garderoben kvällen till ära.
Första akten är upplagd som en slags biografi över Dannes egen historia. Barndomen och uppväxten får mycket utrymme. Han berättar om farfar som spelade dragspel och farmor som brukade sjunga för honom. Han berättar hur de lärde honom flera av de gamla folkvisor han senare tagit upp på sin egen repertoar som ”Långt bort i skogen” och drängavisan ”Johanna”. Och han berättar om farsan som drog till sjöss som femtonåring.
Danne hävdar att han hade något så ovanligt som en lycklig barndom. Även om det var fattigt. Fyra ungar med mor och far i en tvårummare på Kirseberg. Men de hade också en kolonistuga ute i Valdemarsro. Ett litet andningshål. På den tiden bestod Valdemarsro mest av en stor skog och gubbar som tävlade med brevduvor, drack kaffegök och satt och ljög. Han berättar om hur han sprang runt på Valdemarsro Gods och Bulltofta Flygplats och lekte i de gamla fästningsruinerna som engelsmännen hade bombat under andra världskriget.
Och om romerna som slog sig ner i skogen och hur han fick leka med barnen. Om vagnarna som stod i ring med en stor eld i mitten, en miljö som han tog med sig in i den romantiska äventyrsnovellen ”Singoalla”. Den slutar visserligen i ond bråd död men Danne försäkrar sig om att han inte har något mord på sitt samvete. Det skulle isåfall vara en och annan fluga. Och så Åke Eriksson (Attack, Wasa Express, EGBA, Lone Kellermann, Eddie Meduza, m.m.) då i den kultförklarade kalkonrysaren Blödaren, tänker jag.
Efter ett tag flyttade farsan till en fyrarummare längs kusten på Österlen och till tonerna av Michael Saxells vackra ”Om himlen och Österlen” (även inspelad av Östen Warnerbring) är barndomshistorien slut.
Som sextonåring tog musiken över när han började spela klaviatur i brorsan Bo Stråheds dansband Chinox. I bandet ingick även trummisen Allan Dittrich (Wizex, Änglabarn, Dynamo) och gitarristen och saxofonisten Henri Saffer (Wizex, Änglabarn) som kom att bli två av Dannes mångåriga följeslagare. Danne berättar om hur han översatte några Gasolin’-dängor till Chinox andra album Born to be alive men framför istället översättningar av Kim Larsens ”Sammen og hver for sig” och ”Fru Sauterne” som han senare översatte till Wizex.
Lite i förbifarten nämns powerpopbandet Änglabarn (ej att förväxla med Dan Tillbergs gamla band) som åkte på Skandinavienturné som förband till Queen. Oförtjänt lite utrymme tycker jag ändå. Ingen ”Problem Helen”, ingen ”För Sverige i tiden” och ingen ”Tidens tecken”. I mina ögon tillhör de smått naiva samhällskommentarerna på albumet Sista skriket! något av det starkaste Danne någonsin gjort. Att det fyrtio år gamla albumet också är en av sakerna som jubilerar i år hade definitivt varit på sin plats att uppmärksamma på allvar.
Istället berättar han om hur Wizex ringde och tjatade om att han skulle gå med i bandet. Det hade Danne ingen lust med men till slut lyckades de övertala honom om att åtminstone hänga med på en kort veckoturné. Det blev tretton år. Han berättar om hur skivbolagsdirektör Bert Karlsson (Ny Demokrati) försökte få honom att sudda ut sin dialekt. Bert var rädd att man inte kunde hamna på Svensktoppen om man sjunger på dialekt. Något som motbevisades med råge med ”När en flicka talar skånska”. Bert jobbade för att likrikta dansbanden medan Danne vände sig mot hela begreppet dansbandsmusik. Han ville kort och gott spela dansmusik (med allt vad det innebär) men till slut insåg han att det inte fanns plats till det inom dansbandskulturen. Sedan dess har han varit sin egen. Det är hans liv, det är hallabaloo.
Under andra set har Danne hittat fram till den han är idag. Det mesta kretsar kring senaste albumet 13 rätt (2013) och istället för att fortsätta med biografin är det en mer regelrätt konsert. Den konforma dansbandsmusiken i Wizex är långt borta. Snarare rör det sig om en lika medryckande som brokig röra av folkpop, visrock och reggae. Folktoner från Sverige, Grekland och Karibien varvas med sprittande rock’n’roll.
Danne sjunger med en varm och vän tenor som trots den breda “bonnaskånskan” ändå får honom att upplevas som en riktig crooner. Han pendlar mellan en halvakustisk gitarr och ett cajundragspel som stundtals för tankarna till Gösta Linderholms röjigare stunder. Sonen Victor Stråhed (Hasse & Harry Canes)varvar varma slidegitarrer och countrydoftande elgitarrer med grekiska bouzoukier. Tillsammans med Magnus Rosengrens (The Culture In Memoriam) klaviaturer och mandoliner, Pascal Bjerrehus (Rock’n’roll Torpedoes, Elias, Bosse Saxell) stadiga växelbasar och Marcus Sjögrens yviga trummor sammanflätar de den eklektiska röran till den varma enhetliga och dynamiska ljudbild som är Dynamo.
Som tioåring var Danne min första stora idol men nu har det gått många år sedan jag såg honom sist. Ändå känns det mesta igen. ”Liten fågel” och ”En liten stund” är dock nya bekantskaper för mig. Likaså hans tolkning av den danska folkvisan ”Det var en lördag afton” där framförallt mellanspelet för mina tankar till Kim Larsens tolkning på coverplattan Sange fra glemmebogen.
Danne drar vitsar om äpplen och grodor. Han sjunger snapsvisor varje gång han tar en klunk vatten. Och publiken kan inte låta bli att göra allsång av varje låt. Humor och glädje om vartannat. Och fullt röj med stående ovationer och allt i låtar som ”Cyckelen e nyckelen” och ”Fönsterkuvert”. Men det är i de mer allvarsamma stunderna som det brinner till extra ordentligt. Som i tröstevisan ”Lillebror” eller i den Änglabarn-doftande ”Gyllene morgon” där yster morgonpigg ska står i stark kontrast till konsumtion, börsnoteringar och myndigheter. Och kanske framförallt i det lika ömsinta som praktfulla extranumret ”Vallmoblomman”.
En helkväll tillägnad den skånska populärmusikens historia. Kanske hade jag önskat att Danne Stråhed grävt ännu djupare i sin katalog när han ändå berättat om sin historia. Var fanns Chinox-låtarna? Och kanske framförallt Änglabarn-dängorna? Kanske kommer de lagom till nästa jubileum? Kanske är det helt enkelt så att jag får nöja mig med det storsinta i att samtidigt som man gör upp med sin historia även väljer att omfamna den.
”Må vi länge leva lyckliga i detta land. Haj me di!”
