Det verkar som att män överlag är ganska ensamma. Vi tycker om att prata om det i alla fall, att berätta om bristen på meningsfulla relationer och våra svårigheter med att knyta an till andra människor. Hur hela tillvaron definieras av en djupgående känsla av att vara ensam.
Som ytterligare bevis på detta brukar det lyftas de tillfällen då män faktiskt känner tillhörighet och gemenskap, sport, tävling, konserter, och hur denna gemenskap är nästan ännu mer tragisk eftersom den är så paradoxal; kärleken till den andre är i stunden översvallande, vilt främmande män kan få för sig att kyssa varandra i ren extas, men efter att matchen är över är man plötsligt främlingar igen, lika ensamma som förut.
Men när man ramlar framlänges in i en massa av vilt främmande, svettiga män och sedan fångas av ett tiotal händer som lyfter upp en igen, skriker are you good man, ler som en idiot och sedan vrålar i guess it doesn’t matter anyway i dont care about nothing but you är det svårt att inte bli skeptisk.
Kan det inte vara så att den här manliga gemenskapen är vacker just för att den är så flyktig, så villkorslös? Att den, i en tid där relationer mer och mer präglas av noga uträknad vinstmaximering, snarare har formen av en naturupplevelse. Omöjlig att återskapa, omöjlig att fånga. I brist på ett bättre ord, äkta.
I sin bok Tankar om tröttheten beskriver Peter Handke hur han som ung sitter och andas ut i gräset efter att tillsammans med resten av den lilla österrikiska byn ha släpat höbalar en hel dag, och hur han i den delade tröttheten plötsligt upplever en känsla av frid och gemenskap som är helt ny, ren och klar.
Jag tror att Handke, om han varit på Pumpehuset och skrålat sig igenom poppunkens bästa låtkatalog, nästa morgon skulle lagt till ett extra kapitel i Tankar om tröttheten om att ofamna en vilt främmande man i pälsmössa och The Smiths-tröja.
Jag tror han skulle älskat PUP. Jag menar, vem skulle inte?
