Planen var att HYMN skulle ha två skribenter på plats på Iceland Airwaves i helgen. Ödet och sjukdom stoppade dessvärre detta. Men som tur är streamades ett gäng av spelningarna live, och Kristoffer Nilsson satte sig med recensentpennan framför tv:n.
Island är ett fantastiskt land. Jag har varit där två gånger och upplevt den storslagna naturen på ön, det mäktiga havet och livet i huvudstaden Reykjavik. Jag var där senast under Iceland Airwaves 2015 och tanken var att jag skulle ha åkt dit igen i fjol, men då ställdes det in på grund av covidrestriktioner. Jag bestämde mig för att åka denna höst istället, men det gick inte heller så bra för jag blev sjuk i något influensalikt och ställde därför in min resa. Det är andra gången någonsin jag tvingas ställa in en resa på grund av sjukdom så det är ju som tur är inte så ofta det händer.
Tidigare under veckan annonserade festivalen att de visade konserter från vissa scener på stream och det var inget jag funderade på just då, men när det blev som det blev öppnades en möjlighet och jag kollade vilka scener och artister jag kunde se och insåg att flera av dem jag hade tänkt se gick att se på stream. Eftersom jag fortfarande inte var helt kurant växte en idé fram att recensera konserter framför TV:n med hörlurar för att få den bästa ljudupplevelsen. Som sagt, det handlar om att göra det bästa även av sådana här situationer.
Australiensiska Amyl and The Sniffers har hittat en fin mix av punk och garagerock. De har hunnit släppa två hyllade album där det senaste, Comfort to Me, är en favorit från i fjol. Sångerskan Amy Taylors röst är briljant och sätter texterna perfekt till musiken. Melbournekvartetten gick på scen vid 22-tiden under torsdagskvällen och istället för att stå på golvet framför scenen satt jag tillbakalutad i min fåtölj i dunkel belysning.
Amyl and The Sniffers spelade på Art Museum och det såg ut att vara en ganska långsmal, rektangulär lokal. De fyra musikerna gick på scen klockan elva (svensk tid, 22:00 på Island) och inledde i ett rasande tempo. Det kändes som att Amy Taylor gick rakt in i ett intensivt gympass som faktiskt varade hela konserten.
Det var ett härligt driv i låtarna, grym sång och väldigt hög intensitet. Vi fick höra ”Freaks to the Front” tidigt, ”Maggot” revs av i blått sken, ”Shake Ya” bjöd på kvällens längsta instrumentalparti och allt avslutades med grymma ”Hertz” efter ungefär en timme. Publiken jublade och Amy Taylor slängde ut setlist-pappren som ihopknycklade pappersbollar till publiken. Jag stängde av datorn och sammanfattade en härlig stund, långt från vulkanerna på den vackra ön i Atlanten.
Jag minns Flo Morrisseys stundtals underbara spelning i Fríkirkjan under Iceland Airwaves 2015. Jag promenerade dit i ösregn och gick in i den lilla kyrkan vid vattnet. Reykjaviksduon Sycamore Tree spelade i Fríkirkjan under fredagskvällen, nästan exakt sju år senare. Duon skapades av Ágústa Eva Erlendsdottir och Gunni Hilmarsson 2016 och deras andra album Colors, som innehåller flera fina låtar, släpptes för några veckor sedan.
Sycamore Tree inledde konserten strax efter halv elva (svensk tid) och det var inte en duo utan tretton personer involverade. De inledde med vackra ”Colors”, fortsatte med ”Lately” och strålande ”Velveteen” och det var lätt att börja misstänka att det nya albumet planerades att spelas från början till slut. Så blev det och det var lyckat med höjdpunkter som ”Wild Wind”, ”Beautiful” och ”The Street”.
Ljudet var dåligt synkat med bilden så det var lite segt att kolla på i det perspektivet, men det musikaliska framträdandet var strålande och låtarna lyfte även om arrangemangen påminde en hel del om hur de är inspelade. På duons hemsida går det, kort och gott, att läsa ”They Love What They Do” och det var lätt att se under denna konsert.
Festivalen var helt slutsåld och det syntes att det var mycket folk på konserterna. Historiskt har det varit många britter som åkt över till Iceland Airwaves. Hela staden är som ett stort festivalområde och det är väldigt fin stämning.
Engelska Metronomy var ett av festivalens mer rutinerade band med en historia från 1990-talet. De inledde med ”Love Factory” i lila sken strax före halv tolv (svensk tid) i Art Museum. Det gungade vidare med ”The Bay” i blått sken och de fem musikerna såg ut att ha kul medan publiken dansade.
Sedan fortsatte det på inslagen väg med höjdpunkter som ”It’s Good to be Back” som sjöngs av trummisen Anna Prior, ”Things Will Be Fine” i orangegult ljus och ”The Look” i slutet. Detta var en variationsrik och positiv konsert med popdängor som såg ut att landa perfekt i publikhavet.
Efter ungefär en timme tog det slut med ”You Could Easily Have Me” och sångaren Joseph Mount och de övriga lämnade scenen till tonerna av publikens sång ”one more time”, men så blev det inte. Det var ingen streaming under lördagen som var festivalens avslutningskväll så min lilla ”hemma och kurera”-festival avslutades strax efter midnatt.
Det blev inte alls som jag hade tänkt mig med denna Islandsresa, men det blev ganska bra ändå. Så är det ofta, att det går att hitta bra saker även när det kanske är lättare att uppleva en händelse som denna som en motgång. Jag har varit på massor av festivaler genom åren, och flera minns jag inte mycket av idag, men Iceland Airwaves 2022 tror jag att jag kommer att minnas länge, även om jag inte ens var där.
