Eva Dahlgren firar att karriärens mest framgångsrika album, En blekt blondins hjärta, haft 30-årsjubileum genom att under hösten ge sig ut på en landsomfattande turné. Eva Dahlgren är en av våra mest folkkära artister. Hon har sålt miljoner skivor, streamats mer än 100 miljoner gånger, vunnit grammispriser och rockbjörnar, medverkat i Så mycket bättre och självklart fått ta emot QX hederspris på Gaygalan. I våras utkom första delen i hennes självbiografi, vilken har hyllats av läsare och kritiker.
En sådan meritförteckning imponerar så klart och ger upphov till höga förväntningar. Jag har i och för sig sett Eva Dahlgren förut, senast på Malmöfestivalen 2013 och vet att hon kan vara helt magisk live. Det jag framför allt imponerades av den gången var hur väl hon lyckades arrangera om materialet och ge låtarna en ”modernare, fylligare skrud”. Dessutom bjöd hon både på gamla klassiker och nyskrivna alster.
Den här turnén kallas dock för ”Vintage Tour” och hela poängen är att framföra samtliga låtar från En blekt blondins hjärta i originalversion och i den ordning de kommer på albumet. Även om jag absolut kan se tjusningen i detta projekt blir det problematiskt, av flera anledningar. Det är i och för sig ett av de mest sålda svenska albumen någonsin, men trettio år är lång tid och idag blir det tydligt att alla spår inte håller mästarklass och att produktionen på den tiden, det vill säga tidigt 90-tal, lämnade en hel del att önska.
Att flera av låtarna saknar power och riktning är alltså inte artistens eller bandets fel, utan beror helt enkelt på att tiden sprungit ifrån dem. Bäst är utan tvekan ”Lev så”, ”Vem tänder stjärnorna” och ”Kom och håll om mej”, som är låtar som förmodligen låter bra i vilken tappning de än framförs i. Låtar som ”Jag är gud”, ”Allting om igen” och ”Gunga mej” har jag hört betydligt bättre versioner av förut, men de funkar skapligt. Resten av låtarna är, ärligt talat, sådär.
Publiken verkar, trots mina invändningar, älska detta. De har kommit hit för en känslosam nostalgitripp och har fått deluxe-varianten. Tyvärr är det svårt att få till en bra arenastämning med en sittande publik där alla är 6o-plus. Visst, de klappar artigt i händerna och kanske fälls en och en annan tår i stolsraderna, men i övrigt är det rätt dött. Eva Dahlgren uppmanar folk att resa sig upp och dansa, bandet försöker få i gång allsång och handklapp (alltså, riktiga hands-in-the-air-klappningar, inte hövliga teaterapplåder), men ytterst få hörsammar detta. Ibland får jag mer känslan av likvaka än födelsedagsfest.
Inte ens när artisten överger födelsedagsbarnet, leker fiskdamm och bjussar på fynd ur hela sin rika låtskatt lossnar det riktigt. ”Fåglarna” och ”Ängeln i rummet” lyfter och flyger fint, medan annat blir bottennapp. När publiken äntligen ställer sig upp för att gunga med har det gått nästan två timmar och det är dags att gå hem. Och jag är uttråkad och redan halvvägs genom dörren.
