Primitive Mans Insurmountable, Chat Piles God’s Country och KEN Modes NULL. Tre rockalbum som släppts under 2022 och som får Alvar Johansson att associera till terrorism, sorg och mardrömmar.
Detta är ett meddelande från våra sponsorer: du är dödens lammunge!
Du bor på en mycket lättantändlig plats och kör en mycket lättantändlig bil och består av en samling med mycket lättantändliga substanser. Du har tusen arga kackerlackor i dina väggar. Alla som hatar oss har samlats på ett och samma ställe och det ser inte bra ut.
Mycket föll på plats här om dagen då jag fick veta att det inte finns någon övre gräns för hur länge en person kan sitta häktad i väntan på dom. Jag menar, titta ut genom fönstret – ser det ut som att himlen fortfarande rör sig? Ser det ut som om vi fortfarande är på väg någonstans?
Under nuvarande omständigheter är alltså terrorismen en högst aktuell och relevant konstform.
Det har påpekats från ett antal håll att rollen som enfant terrible alltid kommer att vara onåbar för en politisk vänster. Hur ska man kunna befästa ett gerillakrig mot den store andre, en till synes besinningslös frontalkrock, om man tror att det i grunden fortfarande finns någonting värt att bevara, någonting som går att bygga upp?
Detta innebär att Chat Pile, med alla sina hudsjukdomar och Big Black-influenser, egentligen i grund och botten gör mycket human musik, och att God’s Country har mer gemensamt med Bob Dylan än Swans. Hur mardrömslika hymnerna över masskjutningar, slakthus och heroinepidemier än är, är det faktum att de skrivits, att sorgen är så potent att den övergår i ren desperation, bevis nog för att Chat Pile ser någonting att bevara.
Du är dödens lammunge och Chat Pile har en grop full med trasiga kanyler där vi kan ligga och hålla om varandra.
Samma idé gäller egentligen också i KEN Modes NULL, även om ett tjockt lager blodtörst, kannibalism och saxofonspasmer ligger i vägen. KEN Mode har aldrig varit mycket för subtilitet. KEN Mode har heller aldrig varit mycket för att ta fångar. KEN Mode har aldrig heller velat hymla med att de pressat Yasmin, The Jesus Lizard och Eyehategod i en säck tillsammans med en huggorm och kastat ner i vattnet. Men allt detta vore ändå normalt, till synes en helt vanlig dag i ett sargat hardcorelandskap, om det inte vore för ”Lost Grip” som breder ut sig mitt i NULL, längre än de flesta bands karriär.
Samma princip gäller alltså; ilskan är egentligen sorg, våldet självförsvar, paniken bara ett resultat av saknad. Det ligger längre ner här än hos Chat Pile, men sorgen är densamma. För varför skulle man sörja, om man inte sett någonting gå förlora varför skulle man sörja, om man inte sett någonting gå förlorat som var värt att sörja?
Men Primitive Man är inte terrorism. Det är inte sorg och det finns inget patos. Som tidigare nämnts står universum stilla och har gjort det i en halv evighet; Insurmountable är ljudet av den andra halvan. Det är ett plikttroget arbete att släpa fram trummorna genom öknen men Primitive Man gör det utan eftertanke och utan tvekan. Om du någonsin undrat är det så här en riktig mardröm låter, en värld utan vilja eller hat, där bara rutinen finns kvar, tung som tjära. Det långsamma mullrandet. Då är vad som helst annat som fortfarande antyder att det finns mänskliga känslor kvar att föredra, vad dessa nu än må vara.
