Paradise Lost på KB – goth metal-pionjärer i bra form

Arkivbild – Foto: Adrian Pehrson/Rockfoto

När brittiska Paradise Lost spelade in sin första självbetitlade demokassett hemma i Halifax år 1988 var de ett doom-inspirerat death metal-band. Elva år senare lät de (och såg ut) som Depeche Mode med distade gitarrer på, lika briljanta som (i mer konservativa metal-kretsar) utskällda storbolagsdebuten Host. Däremellan placerade de en av goth metal-genrens grundpelare stadigt en bra bit ner i marken med tveklösa mästerverket Draconian Times (1995).

Paradise Losts 90-tal är fullt av tvära kast fast inte utan att en röd tråd löper genom alltihop. Det låter liksom alltid som Paradise Lost även fast soundet har återuppfunnits flera gånger om. Sedan åren efter millennieskiftet har goth metal-pionjärerna närmat sig ursprunget och de egna doom/death-rötterna. Fast i ett ytterst makligt tempo och utan att egentligen någonsin vända om helt.

Sextonde och senaste fullängdaren Obisidan (2020) är ett logiskt steg i utvecklingen. Och det kan mycket väl vara det starkaste Paradise Lost-albumet på arton år. Ett lika tungt som vackert album med snygga gitarrslingor, domedagsbådande riff och precis så klädsamt gotiskt stämningsbyggande som man kan vänta sig från ett band som tagit sitt namn efter ett bibliskt epos från 1600-talet. Men som även rymmer en del nya grepp. Till exempel det inledande akustiska partiet som gör den vemodiga stämningen i albumöppnaren (och kvällens första extranummer) ”Darker Thoughts” än mer påtaglig.

Det är en mycket välmående 34-åring som möter oss på KB. De känns bra mycket mer inspirerade ikväll, jämfört med senast jag såg dem på samma ställe för tio år sedan. Kanske är det ändå återgången till rötterna och sidoutflykterna med svenska death metal-supergruppen Bloodbath som har gett sångaren och frontfiguren Nick Holmes ny inspiration då den avgrundsdjupa growlingen från de tidiga åren kommit tillbaka på senare tid. Ikväll parerar han helt klanderfritt mellan de gutturala vrålen och sin ”vanliga” sångstil som inte landar så värst långt ifrån Metallicas James Hetfield. Bandets musikaliske motor, sologitarristen Greg Mackintosh, står för en minst lika imponerande insats och tycks ha hela låtkatalogen impräntad i ryggmärgen.

Arkivbild – Foto: Adrian Pehrson/Rockfoto

Stämningen slås an direkt med det förinspelade pianointrot till ”Enchantment”. Ikväll rör de sig långt bak i diskografin och plockar, till de headbangande hårdrockarnas oförställda glädje, fram ”Eternal” från andra skivan Gothic (1991). Ännu större reaktioner möter ”As I Die”, Paradise Losts första ”hit” från 1992 som också kom att definiera deras mest utmärkande sound. En doom metal-låt som till sin struktur, med drivande gitarr- och basslingor, har mer gemensamt med Sisters of Mercy. Ett av deras allra bästa trick som upprepas flera gånger under kvällen i bland annat ”The Last Time” och avslutande ”Ghosts”. Och ännu längre ut på Sisters-skalan befinner de sig i obligatoriska ”One Second” och ”Say Just Words”, de två hitarna från den elektroniskt flirtande perioden i slutet av 90-talet.

Mer gotiska tongångar blir det bland annat i fina ”Faith Divides Us – Death Unites Us” och i det Dead Can Dance-liknande parti som bygger upp till majestätiska ”Ember’s Fire”. Hård musik som sällan blir särskilt aggressiv, snarare melankolisk och stämningsfull. Som en varm filt att krypa ner under i höstrusket.

Det är svårt att föreställa sig dagens hårdrockslandskap utan Paradise Lost. Malmöspelningen är ett verkligt kraftprov från goth metal-genrens kanske allra viktigaste namn. Dessutom är de ett alldeles ypperligt soundtrack till den rådande årstiden.