I lördags intog ett återförenat Pavement Store Vega i Köpenhamn. Inför fullt hus spelade de låtar från hela 90-talet, av vilka många har kommit att definiera årtiondet för en halv generation. Det kaliforniska lo fi-bandet är legendariskt men kan ett liveframträdande 2022 mäta sig med medlemmarnas diverse soloprojekt?
Jag upptäckte det amerikanska lofi-bandet Pavement några år för sent. 90-talet var precis slut och de hade nyligen splittrats. Vetskapen om att de spelat i Sverige bara något år tidigare och att de tydligen inte alls kom överens längre betydde att möjligheterna för att någonsin få se dem live var mycket smala.
Allt sedan dess har Pavement förblivit ett av de där banden jag varit nära att få uppleva live men som det fram tills i lördags inte funnits några möjligheter att se. Och bara för att möjligheten finns innebär det inte nödvändigtvis att man borde ta den. Hur kul är det egentligen att se ett band live 20 år för sent? Fem män i 50-årsåldern som står på en scen ihop låter inte som ett lockande erbjudande om jag ska vara helt ärlig.
Men sedan finns det ett annat viktigt element som naturligtvis också spelar in: nostalgi. Det är svårt att förneka att Pavement var ett otroligt viktigt band för mig i tonåren – på den tiden när man lyssnade på en platta kanske tio gånger på raken och kunde alla (märkliga) texter utantill. Faktum är att Stephen Malkmus dessutom var en av mina tre favoritlåtskrivare och en viktig inspirationskälla till att lära mig själv spela och göra musik.
En av de första konserterna på en riktig klubb som jag gick på var faktiskt Stephen Malkmus solospelning i Malmö 2003. Den kan fortfarande räknas som en av de bästa konserter jag har sett och året därefter fick jag även lov att se Pavement-gitarristen Spiral Stairs egna band Preston School of Industry på gamla Inkonst. För 12 år sedan återförenades Pavement faktiskt också och kom så nära som ett framträdande på Way Out West.
Men helgens spelning i på Store Vega i Köpenhamn är den första egentliga chans jag har fått att se Pavement live. Jag tog chansen – och det var så här det gick: Med support från holländska Lewsberg gjorde de en två timmar lång spelning som knappast gjorde någon besviken. Men det var också tydligt att det var något man gjorde framför allt för publikens skull och inte sin egen.
2022 är året då återutgivningsprogrammet av deras gamla album också nått sitt slut med återutgåvan av deras sista och ljumma album Terror Twilight. Precis som vanligt har man lagt till några dussin extraspår från singlar och massor av outtakes. Därför passar det bra att bandet också gör en världsomspännande turné i samband med släppet. För några fler turnéer lär det inte bli. Bandets medlemmar är alla i en ålder där man knappast kommer kunna stå på en scen och göra låtarna rättvisa om låt säga ytterligare tio år.
Som ett sant indieband (de har aldrig haft ett stort skivbolag i ryggen) behåller de sin obrydda och något nonchalanta attityd mot publiken även år 2022. Som kärnelement i den ironiska generationen har Pavement aldrig föreställt sig någon form av ”karriär” inom popmusikens maskineri. De har nått sina fans främst genom att skriva, spela in och släppa musik.
På scen är nästan allt fokus på sångaren Stephen Malkmus, även om man inleder med Spiral Stairs bästa låt ”Date with Ikea” (säkert vald för sin geografiska relevans). Malkmus säger inte särskilt mycket under den första timmen utan det är först när han ska presentera bandet som man märker på honom att han verkligen har kul. Annars spelar han emellanåt slarvigt och bryr sig inte när det inte låter helt tight.
Frågan är bara om detta är en roll han spelar, eftersom han genom åren utvecklats till en gitarrist som är minst lika tekniskt säregen som Televisions Tom Verlaine. Vissa av låtarna känns inte riktigt lika kraftfulla som på skiva och inte heller försöker man arrangera om något. Publiken är dock så tacksam över att få höra klassiska låtar som ”Shady Lane” och ”Gold Soundz” att stämningen är på topp genom hela konserten.
Allra roligast verkar slagverkaren Bob Nastanovich ha. Han tar verkligen i från tårna på de låtarna där även han sjunger. Till exempel den sardoniska ”Two States” från debutalbumet Slanted and Enchanted från 1992. Just den perioden var kanske den mest intressanta i bandets tioåriga historia. Då sågs de som ett band med stor experimentlusta, en djup musikalisk skuld till Sonic Youth och möjligtvis nästa stora sensation efter Nirvana.
Det blev de naturligtvis aldrig men istället blev de (tillsammans med Sebadoh) posterboys för lo fi-genren. Rent musikaliskt kan de också beskrivas som ett pojkband för subkulturerna (det finns en anledning till att Håkan Hellström har citerat dem i en av sina låtar). Än idag är de kända för sina finurliga och krångliga texter, som ibland lider av en pinsam dos collegehumor. Som bäst var bandet kanske när de började skriva texter som byggde mer på fri association och övergav betydelse i traditionell mening.
Många av låtarna de spelade på Vega kommer från fjärde albumet Brighten the Corners – förutom de som redan nämnts så bland annat ”Stereo”, ”Type Slowly” och ”Embassy Row”. Här hittar man inte längre textrader som ”screwing myself with my hand” utan snarare surrealistiska troper som ”one of us is a cigar stand and one of us is a lovely blue incandescent guillotine” (i ”Type Slowly”).
Det blir också många låtar från deras klassiska era 1993-1995 då trummisen Steve West först kom med i bandet. Han är nog den som är sig mest lik idag, med sitt skägg och lockiga hår. Denna turnén till ära har de även lagt till en ny medlem som heter Rebecca Cole. Hon är kanske mest känd från det kortlivade bandet Wild Flag och spelar mestadels keyboard under konserten.
Nästan alla hits (publiken skulle nog kalla dem det i alla fall) har dammats av för det långa framträdandet plus extranummer. Riktigt gamla låtar som ”Summer Babe” och ”Here” får folk att dra på smilbanden. Förvånansvärt nog finns det inte bara medelålders män i publiken. Några ungdomar verkar ha följ med sina pappor till Vega men längst fram i vimlet finns det en hel del yngre fans av olika kön. Vissa har smink som vittnar om att de ska på Halloween-fest efteråt och att se Pavement live inte nödvändigtvis behöver vara helgens höjdpunkt.
För de särskilt intresserade bör jag också tillägga att Pavement spelade några oväntade låtar. ”Angel Carver Blues/Mellow Jazz Docent” dök upp mitt i konserten – en låt som kommer från deras andra EP, släppt 1990. Namnet på EP:n Perfect Sound Forever blev något av ett manifest för lfi-scenen. Idag när nästan all musik produceras i artisters hem kan det tyckas märkligt att det behövdes en hel drös av likasinnade band för cementera det faktum att vad som räknas som ”bra ljud” är helt och hållet subjektivt. Om man vill läsa mer om detta står det i mitt projektarbete från gymnasiet.
Det blir även två låtar från EP:n Watery Domestic från 1992, vilka finns med som bonusspår på återutgåvan av Slanted and Enchanted. Den enda låten jag kanske saknade på kvällens låtlista var ”Box Elder”. Låten, som fortfarande är en av deras mest kända trots att den kommer från första singeln, är väldigt enkel och lider av burkigt ljud (till och med för att vara Pavement). Det som gör att jag ändå tycker så mycket om den låten är att den avslöjar bandets musikaliska idé: att kopiera Sonic Youths sound och lägga till traditionella ackord och melodier.
Idag skulle jag säga att Pavement är relativt bortglömda, eftersom det fanns så många andra band från 90-talet som gjorde ungefär samma sak: Sebadoh, Guided By Voices, Low, Silver Jews, Yo La Tengo o.s,v. Många av de andra banden finns fortfarande eller har återförenats tidigare. Pavement blev aldrig mainstream och de var heller aldrig banbrytande på det sättet som Sonic Youth var. Däremot har de väldigt hängivna fans som kan bandets texter utan och innan. Efter konserten på Vega finns det en stämning av tacksamhet i publiken. Inte för att man har fått uppleva något unikt utan kanske snarare för att man har fått dela dessa ögonblick med låtskrivarna som man länge älskat. Äntligen fick vi chansen att återgälda kärleken.
Det känns faktiskt som att jag gick på konserten mer för Stephen Malkmus skull än min egen. Och det är en av flera saker som skiljer den här upplevelsen från andra konserter i år, eller de senaste åren för den delen. Missade man konserten kan man se hela deras set från Primavera här:
