Månadens PS: oktober

Mathias Zachrisson. Foto: Fredrik Bengtsson

Det har blivit dags att summera den musikmånad som gått. Och som vanligt har HYMN snabbrecenserat ett gäng album som vi inte hunnit med att göra fullängdsrecensioner på.

Mathias Zachrisson – Vågorna

POP Mathias Zachrisson spar inte på krutet på nya albumet Vågorna, han vågar experimentera både med arrangemang och sång, och resultatet är imponerande eget. Det är skört och fängslande, och texter med alla känslorna utanpå, men också pampigt på sina ställen. Ett album som är vackert, modigt, poetiskt, skickligt och som bevisar att Mathias Zachrisson är en av de mest intressanta artisterna på den svenska indiescenen just nu. 7/10

Javiera Mena – Nocturna

ELECTROPOP Sedan Javiera Mena släppte sin debut Esquemas Juveniles är hon en ikon på den alternativa musikscenen. Mena hann även med en duett med svenske Jens Lekman på ”Sufrir”. Trots att hon är en spektakulär kompositör har hon tagit emot orättvis kritik för sin röst. Idag ser vi en annan Mena. Den lågmälda synthpopen har blivit ett självklart eurodisco, och i våras deltog hon i den spanska uttagningen till Eurovision med ”Culpa”. Den och ”Corazón Astral” är riktigt bra låtar och Mena lyser som person. Men helheten på Nocturna är tyvärr inte i närheten av hennes tidigare klassiker. 6/10

Plains – I Walked With You A Ways

COUNTRY Katie Crutchfield (Waxahatchee) och Jess Williamson är en drömduo för oss som går igång på samtida country- och americanadoftande indierock. Och i sitt Plains-projekt är det just countryn som får ta plats. I Walked With You A Ways är ett utmärkt debutalbum som är gjort med sån självklarhet och finess att det inte märks av det minsta att det här skulle vara någon slags ”sidoprojekt”. 8/10

Cristóbal Briceño – Doler Crece

INDIEPOP Cristóbal Briceño är en briljant låtskrivare. Vi har dansat, skrattat och fällt en tår till hans låtar med Ases Falsos och Fother Muckers. Sånger om att förlora, för att ibland vinna något. Briceño öppnar funkigt som en Al Green i ”La Mañana” och ser först ut att ha valt en ny väg. Stundvis står han lite ensam utan sin bandpolare. Men det går att ana en hyllning till nyss avlidne smörsångaren Zalo Reyes och här finns en version av Pablo Milanés ”Cuánto Gané, Cuánto Perdí”. Och visst finns här guldkorn. Lyssna på ”No Tendré Poder (Pero Tengo Energía)”, ”Saco Roto” och ”Así Te Soy”. 6/10

No More – Kissin’ in The Blue Dark

NEW WAVE No More bildades 1979 och har sedan dess splittrats 1986 för att återuppväckas 2008 av duon Tina Sanudakura (synthesizers, theremin, piano, electronica) & Andy Schwarz (sång, gitarr, electronica). De har tidigare gjort en del lätt neo-romantiska pärlor som ”Leaving Berlin” och ”Not Far to Go”. Under pandemin har de samlat ihop till ett sensationellt vitalt, kreativt och innovativt dubbelalbum. Hela 29 låtar att lyssna igenom, både instrumentala och med Andys dramatiska sång och med olika temperament vilket är en medveten variation för att spegla olika känslor och stämningar. Plattan hade nog vunnit på att bantas ned till normalformat, men med streamingtjänsternas hjälp går det ju att göra sin alldeles egen, och fullkomligt formidabla, version. Ena halvan är en tia och den andra en åtta. Alltså blir det en nia. Ett av årets allra bästa album 9/10

Emmon – RECON

SYNTH Vi lärde först känna Emma Nylén som en del av indiepoppiga Paris i början av 00-talet och lite senare med egna electroclash-projektet Emmon. Efter några års uppehåll är hon tillbaka, hårdare och starkare än någonsin. Recon är på samma gång något helt nytt som en återgång till electroclashens rötter med tung EBM, dansvänliga beats och catchiga refränger. Det här är Emmons bästa album hittills. 8/10

Fazerdaze – Break!

INDIEPOP Efter en paus från musikvärlden kommer här en upbeat indiepop-EP med dreampop-stuk. En kort, men underhållande nittiotalstripp från Nya Zeeländska artisten Amelia Murray. Titelspåret beskriver Murrays kamp med utbrändhet och hur tankarna om att förändring måste ske ständigt var närvarande. EP:n är känslomässig och välskriven både lyriskt och musikaliskt och för fans av nittiotalssound är den ett måste. 7/10

Outsiders – Outsiders

PUNK Med titlar som ”Råckaway Beach”, ”Hon e så go” och ”Gött å se daj gå” har Outsiders fritt översatt en rad Ramones-dängor. Inte till svenska utan till den bredaste Göteborgska.”53rd and 3rd” har flyttat till ”Andra Tredje Lång” och de kompakta Johnny Ramone-riffen har blivit klassisk göteborgspunk som vittnar om bandmedlemmarnas bakgrund i band som TroublemakersCity SaintsGBG Punx och Attentat. På pappret fullkomligt älskvärt, ifall det inte vore för att de håller igen på den buskis- och göteborgshumor som hela konceptet kretsar kring. Istället blir Outsiders som starkast i sina vemodigare stunder, som när ”Poison Heart” blivit ”Min hjärna dör”. 6/10

Felicia Takman – En Basic Bitch, inget nytt, men fan ändå, ganska snygg

POP Felicia Takman levererar här en EP där hon äntligen fått användning av sina Kent och Broder Daniel-influenser, soundet är mörkare och mer kaotiskt än tidigare släpp. Låtarna behandlar som tidigare svenskt pop-vemod där poetiskt beskrivna relationer och melankolisk nostalgi står i fokus. Takman fortsätter leverera förstklassig svensk pop, och denna EP är en utveckling av en redan lysande diskografi. 8/10

Kiki Nilsénius – Trist feminist

VISA Många av de syrliga kupletterna på Kiki Nilsénius debutalbum har redan varit virala succéer i många år. Då som enkla vardagsrumsinspelningar ensam med en akustisk gitarr, den här gången backas hon upp av ett lekfullt band kryddat med saxofon, fiol och kontrabas. Kanske kunde det mastrats annorlunda men de humoristiska texterna kommer ändå till sin rätt, mycket tack vare Kikis klämkäcka alt som har förmågan att förklä skarpsynt samhällskritik i ett löjets skimmer. Dagsedlar och moderna skillingtryck om nätmobbare, manschauvinister, incels, trångsynta släktingar runt julbordet, självutnämnda rådgivare och annat folk som vi här hemma kallar dårar. Det lär inte dröja länge innan Kiki får ta emot Karl Gerhard-stipendiet. Vördnad och respekt. 7/10

TV Eye – In Sanity We Trust

PUNKROCK Elva låtar på under tretton minuter och ändå hinner texterna upprepas flera gånger. Allt i ett rasande tempo, lika kärnfullt minimalistiskt och kompakt som det trummisen Packe Sjösten gjorde i Pusrad. Sedan 1998 har TV Eye spelat sin kompakta punkrock som varvar tuggande Ramones-riff medmodsdoftande Jam-melodier. Som ett kärleksbarn mellan The ModernsThe Past och Apa State Mental. Att hälften av medlemmarna tidigare varit med i de melodiska hardcorepionjärerna Raped Teenagers lyser också igenom i ett fåtal av melodierna. 7/10

Introspektivet – Kamikazeblickar

POSTPUNK Multiinstrumentalisterna Jojje Löfroth och Micke Ögren har spelat ihop i olika konstellationer sedan början av nittiotalet. IIntrospektivet korsar de hemstaden Umeås punkhistoria med det västerbottniska mörkret och fabrikerna på Umeverken i en tung industriell europeisk blues. Som om Thåström fortsatt att spela med Peace Love And Pitbulls men samtidigt utvecklats på samma håll som de senaste femton åren. Den solipsistiska begravningslåten ”Vår tids konfession” sticker ut med sina tramporglar och mandoliner som för tankarna till Kaizers Orchestra. Mitt i det sorgsnaste av vemod bygger de gåtfullt poetiska texterna trots allt på vackra (om än ofta krossade) drömmar som får det hela att andas samma luft som Philip Fritz och Niki Ivan Kempinski, fullkomligt indränkta av ett industriellt slammer. 7/10

Blandade Artister – Tolv tum punk vol 1

PUNK Likt det Second Class Kids Records gjorde med sin Fyrtal i punkrock-serie har Grönpeppar Records låtit fyra band från helt olika delar av punkscenen samsas om utrymmet på en tolvtummare med varsin EP. Med lika delar humor och vemod inleder det kvinnofrontande Falköpingsbandet Kardborrebandet med några ska-baserade trallpunkdängor från senaste albumet Helt inkompetent där de gör upp med sömnbrist, ordspråk och lösa förbindelser. Lika falköpingsbaserade Mähälium startade redan när Kenny Starfighter var som hetast och nu när serien är tillbaka har deras hänsynslösa ångvältstrall blivit minst lika brutalt bedövande som lustgasen de fått sitt namn ifrån. I halvlek byts språket från svenska till engelska när The Reckless State från Stockholm varvar snygga körer och melankoliska taggtrådsgitarrer i sin poppiga skatepunk. Och såhär i halloweentider får det göteborgska skräckpunkbandet LeftHand Black avsluta hela balunsen med sina kompakta Psychobilly-riff, mäktiga woooh-körer och poppigt klistriga refränger. En kulturgärning. 7/10