De senaste trettiofem åren har Mejeriet varit Lunds stora kulturetablissemang. Sist jag var på Mejeriet lekte de finkulturell arena. Den här gången får jag snarare känslan av en dunkel källarlokal. En mörk undergroundklubb som vittnar om Mejeriets historia fylld av husockupationer och elektroniska julfester.
Kvällen inleds med det spexiga electroclashprojektet VEX. Egentligen ett soloprojekt av Tobias Kastberg som tidigare spelat i electropunkduon The Guilt och även är med i världens tystaste punkband Truten. Efter att ha nominerats till Manifest för bästa synth lovar det alltså gott men faller rätt platt. Visst kommer jag på mig själv med att sjunga med i refrängerna trots att jag aldrig hört låtarna förut men mest känns det hela som en svensexa på karaoke.
Men det man förlorar på gungorna kan man ta igen på karusellerna och VEXs stora behållning är allt det spexiga runtomkring. Det spattiga dansandet som vittnar om Tobias bakgrund som truppgymnast. Körarna Frida och Sasha som dansar minst lika galet. Och kanske framförallt Tobias syskon Jenny och Pontus (Punktus, Truten, Rubank, Full Rudy) som delar ut ballonger, bjuder på godis och ansluter scenen för ännu mer dans. Ett barnkalas för vuxna som självklart slutar i godisregn. Ändå kommer det aldrig riktigt igång, mycket på grund av karaokestämningen som åtminstone nyanseras en aning när Sasha plockar på sig en elgitarr för att spela några snirkliga slingor. Oavsett är det väldigt befriande med artister som gör precis det de känner för att göra oavsett vad självpåtagna proffstyckare som jag tycker om det hela.
Kvällen fortsätter med något helt annat. Gotlandsbaserade Pascal har skramlat runt med sin kollektivistiska indiepopsgarage i sjutton år utan att förlora den punkiga känslan av replokal. Lika brokigt vilda som introvert shoegazande. Lika skramligt tumult som luftig återhållsamhet.
Basisten Manuela de Gouveia (Dödsfest) och gitarristen Isak Sundström (Skriet, IB Sundström, Rocks and Waves Song Circle) delar på sången, ofta unisont på ett sätt som ger distans åt de repetitiva texterna. Ansiktslösheten är lite av Pascals signum men för egen del föredrar jag de enstaka verser Isaks Olle Ljungström-klingande ljusa tenor får fritt spelrum, som exempelvis i senaste albumets titelspår ”Fuck like a beast”. Mimmi Skogs (Nej) pumpande golvpukor och explosiva cymbaler är luftigt riffbaserade. Det är snarare Manuelas pumpande grundtonsbasar som utgör Pascals rytmsektion. Isaks gitarrslingor pendlar mellan skeva indietoner och perkussiva hotrod-riff till öronbedövande tordönsvrål. Jag hör mannen bredvid mig ösa lovord över hans gitarrspel och Caroline af Ugglas-pastischen ”Snälla” för gitarren nästan mina tankar till Ossler.
”Som ni märker är vi inte så bra på mellansnack men nästa låt handlar om en kille som är skyldig oss femhundra spänn” säger Manuela. Det är en av väldigt få gånger de yttrar så mycket som ett ord mellan låtarna. Nästa gång är när det egentligen är tanken att de ska gå av men Manuela vågar inte gå ner för den branta trappan bakom scenen. Istället river de av extranumret direkt. Trots det blir det ytterligare ett extranummer. En oväntad tolkning av Peter LeMarcs ”Håll om mig” som de spelade in till splitalbumet Allt det här tillsammans med Mattias Alkberg. En väldigt personlig tolkning som ger en helt annan framtoning åt låten. Ändå kan jag inte låta bli att fundera över hur fint det varit ifall de avslutat kvällen med Kal P Dals ”Jonnie” istället. Visserligen kan jag störa mig på alla textmissar på tolkningen de spelade in till debutalbumet Förbi fabriken men nu är vi ändå i Lund. Å andra sidan hade det setts som publikfrieri och sådant är lyckligtvis ingenting för Pascal.
