Den mångfacetterade artisten Katharina Nuttall bjöd på högkaratig show vid sin release på Nalen klubb den 28 oktober. Mörkret dominerade, inklusive under support-setet av mörkerdrottningen Memoria, men Katharina levererade också värme och sårbarhet på scen.
Katharina Nuttall har låtit hela sin skaparkraft gå i mörk och komplex blomning på sitt fjärde studioalbum The Garden (utgivet på Novoton). Man hör både filmmusikskaparen och den strama producenten Katharina Nuttall i instrumentering och låtstrukturer. Lyssnaren får vada i frodiga ljudmiljöer där klangerna tycks både väsensskilda, vilda och i mjuk harmoni i albumets åtta spår. Det är ett fulländat ljudlandskap med både bråddjup och disiga höjder.
En stor fördel med produktionen på The Garden tycker jag är att vi får höra Katharinas mörka röst i stort sett utan effekter. Rösten bär nu än mer personlighet, sårbarhet och nyansrikedom utan att man missar något.
Releasespelningen sker på Nalen klubb – en lite ruff källarlokal i svart som passar den mörka undertonen i Katharinas musik, och som kanske även framhäver det stilistiskt utsökta i liveframträdandet, funderar jag på.
Vi i publiken får från första till sista stund en känslosam show där Katharina i vit skjorta och slips slänger sig runt på scen, byter mellan bas, gitarr, olika klaviatur och pukor, hänger på monitorerna, och kliver ut i publiken framför scen.
Det är en högklassig liveupplevelse där den ljudmässiga estitiken får stå i fokus under hela livespelningen och där hela Katharinas liveband också matchar hennes nivå. Det har sagts att Nuttall är så nära vi kommer en svensk Nick Cave och jag är benägen att hålla med.
Jag får lite svårt att välja, men bäst under kvällen är nog ändå ”Inspired By John Keats” med sin svängiga, avskalade sax/rytm-hook, och den fina nästan Simon & Garfunkel-berättande låten ”Trees of Green”.
