”Jag måste få börja med nåt jag drömt om som man inte får göra så ofta” säger Medleys kassör Emma Silfver uppspelt när hon kliver upp på sin egen scen och trampar igång rökmaskinen. Ikväll är hon där i egenskap av sångerska och dragspelare i Under Tiden. De delar kväll med Roger Karlsson och tillsammans skapar de en avskalad och intim afton långt mycket större än att den egentligen behöver förstärkas av några rökmaskiner.
”Vi rör oss i träsket av det som händer under tiden man tror att man går och väntar på livet” berättar Emma om de små vardagsbetraktelserna om allt som riskerar att gå förlorat mellan disk och logistik. Allt det där som lätt kan drunkna i en hög av tvätt. Nära och innerligt som om vi vore i Emmas eget vardagsrum. Och det skulle man nog ändå kunna säga att vi är.
Under Tiden bildades ur kvarlevorna av Grown Up Stories och har den här gången utökats till en sextett. Emma Silfver på sång och dragspel. Annika Franzén på rogivande cellomattor. Anders Dahlheim på melodiska kontrabasslingor. Josh Murray på akustisk gitarr och slicka elgitarrlicks. Och Bernhard Steiner som pendlar mellan romantiska fiolslingor och akustiska gitarrer. Den här gången förstärks de av multikonstnären Anders Wieslander (Apa State Mental, Thomas Holst & Planeterna, Psykedelisk Förskola, The Long Chaneys, Legendary Lovers, Elevator Adam, Bugger, mm), den här gången med lågmält tassande på hemvävda slagverk. Golvpuka och ride med vispar och en egenhändigt byggd maracas. Tillsammans spelar de en varm och intim vispop som lämnar fullt fokus åt de nära texterna.
Debutalbumet Flickan som var då släpptes våren 2020 men glömdes lite bort när hela världen istället fick fullt upp med pandemin. Dagen innan den släpptes blev jag själv sjuk i covid-19 och under tiden (pun intended) jag frisknade till hade hela samhället vänts upp och ner. Nuförtiden har de istället bestämt sig för att satsa på att släppa en rad singlar varav den första kom för bara en vecka sedan. Den heter ”Utan besvär” och inleder hela kvällen som varvar ännu osläppt material som ”Verkar vara” och ”Spilld (mjölk)” med Under Tiden-klassiker som ”På riktigt” och ”Den som väntar”. I inre kretsar har förövrigt den sistnämnda börjat gå under en alternativ titel som jag för allas välbefinnande väljer att bespara er.
Till skillnad från Emma har Roger Karlsson (Tuk Tuk Rally, Inferno, Nittonhundratalsräven) aldrig satt sin fot på Medley förut. Faktum är att det här är andra gången han överhuvudtaget spelar i Malmö. Förra gången var för fem år sedan på kvarterspizzerian Vinnys i samband med att förra albumet Gubbjävelvärld släpptes. Konserten arrangerades av kulturföreningen Knutkalaset, en slags föregångare till det som idag är Medley. Den här gången är han ute på vägarna med anledning av att det senaste albumet Mitt universum släpptes för en och en halv månad sedan. I och med det har han skaffat ett nytt akustiskt band med en lika avskalad som intensiv ljudbild.
Den här gången har trummisen Emil Olin stannat hemma och ljudbilden är mer avskalad än någonsin. Punknerverna är ständigt närvarande, omkvädena är hockeykörsvänliga och i ”Det var så det blev jag” klappar publiken takten på åttondelarna. Ändå är det just i det lågmälda det blir som allra kraftfullast. Som i inledningen med den långa mässande ”Alby C” som den här gången spelas ännu långsammare än vanligt på ett vis som fullkomligt vaggar mig hypnotiskt in i trans. Och även om Roger ofta tar i för full hals är det när sången nästan går över i en viskning det blir som allra intensivast. Tydligast är det i ”Jagar” som pendlar mellan hjärtskärande skriksång och ett intensivt viskande som bokstavligen kryper under huden på mig och ger mig gåshud.
Multiinstrumentalisten Christer Falk (Lars Bygdén, Kronlids Mekaniska Torpedo, Patrik Berggren) hoppar mellan romantiska pianon, brusande elorglar, snirkliga melodikor och glödande tenorsaxofoner medan kontrabasisten Björn Eriksson står stadigt med sina varma melodiska kontrabasgångar, stundtals med stråke. Med hornbågade glasögon ser han ut att vara hämtad från ett gammalt sepiabrunt foto i ett familjealbum från femtiotalet. Mannen som ger de gamla minnena ett ansikte.
”Minnen är ett vapen mot reptilhjärnan” säger Roger och varnar för hur fördumningen mer och mer verkar ta över samhället i grunden. Som motvikt finns tankarna och minnena. Roger berättar om sin uppväxt. Först i Midsommarkransen och sedan i Alby. ”Midsommarkransens okrönta prinsessa” är en hyllning till Rogers Alzheimerssjuka mamma och ”Kysser Sörmlands jord” spelades på pappans begravning. Han berättar om en spelning i mitten av nittiotalet med Tuk Tuk Rally på Godsmagasinet i Simrishamn. Medleys ordförande Roger Broberg höll i bokningarna även där och för att förstärka minnet ytterligare spelas den gamla Tuk Tuk Rally-dängan ”Luftballong” i en melankolisk, långsam version med varma stråkar och melodika-slingor.
”Jag har kört i 61 mil, det tar på rösten” säger Roger. ”Jag känner mig som Ulke i Dia Psalma”. Det är andra gången någonsin han spelar i Malmö, ändå känner han sig som hemma. Tidigare under dagen hade han gått en promenad genom staden och tyckte rentav att han skulle höra av sig till sin fru för att någon gång ta med henne ner på en weekendresa. Han ser också många likheter med Malmö och uppväxten i Alby. Samma levande mångkultur. Samma vackra människor som får ta emot en massa skit trots att de egentligen mest berikar.
Starkast på hela kvällen är extranumret när Roger kliver upp igen på scenen alldeles ensam för att spela en avskalad version av ”Dansar så dåligt”. På det Johan Johansson-producerade debutalbumet Veckans babe från 1995 är den en högoktanig punkdänga, den här gången är det en vemodig ångestdrypande ballad. Till viss mån kommer jag att tänka på när Radioaktiva Räker-sångaren Johan Anttila tolkade den på skivbolaget Beat Butchers femtonårsjubileumssamling, men kanske allra mest på när Roger själv gjorde en liknande tolkning av 23T!lls ”Vitt slem” på samma platta. I mitt universum har Roger alltid varit en av de stora. Ändå är jag inte riktigt helt förberedd på hur han fullkomligt knockar mig den här kvällen.
En vacker kväll på Medley som på ytan kanske mest ses som en lugn och stillsam torsdagskväll. Visafton. Kontrabasar. Sittande publik. Men det här är något helt annat. Med eller utan rökmaskin. En formstudie över det stora som bor i det lilla. Hur man ibland måste viska för att höras. Less is more.
