
Jag vet inte ens var jag ska börja med The Struggle Continues. Den är så djupt rotad i min själ vid en tidpunkt i min krokiga tidslinje i livet att det är svårt att ta bort den därifrån. Det gör fortfarande ont att höra vissa av spåren på skivan samtidigt som det är en glädje i påminnelsen om att jag klarade mig. Jag överlevde månaderna efteråt och tjugo år senare kan jag nu lyssna på den och minnas att jag tog mig upp på fötter igen. Men det satt långt inne. Det var den första gången jag trodde att jag skulle dö automatiskt av ett söndertrasat hjärta. För jag tänkte inte aktivt försöka göra något åt det själv.
Modern Day City Symphony är fortfarande Embees riktiga mästerverk. Det är den skiva i truppens katalog som sätter dem på kartan. Bort från indiekasetter och obskyra gästframträdanden (YouTuba ”Här ligger ett hund begravet”…nu). Vi nördar som lyssnade på alla de här sidostegen uppfattade inte Looptroop Rockers som det som kom den 28 oktober 2002. The Struggle Continues var inte alls en naturlig uppföljare till ”Modern Day”. Den är större, mer melodiös, lekfull, inåtvänd, mer av allt.
Som så många andra gånger när jag stått på kanten till stupet börjar det vid ett tillfälle när jag tagit på mig alldeles för mycket. Jag hade tagit ett jobb som innebar pendling, som i sin tur innebar att gå upp tidigare än jag egentligen orkade. Det leddde till att jag inte hade mycket till liv över när jag kom hem om dagarna. Och sedan blev jag dumpad. Fallet verkade aldrig ta slut och ett mail om jag blivit ersatt fullständigt trasade sönder det hjärta jag hade kvar och allt förvandlas till ett okontrollerat kaos.
Jag hade en dålig CD-freestyle. Utan skakminne. För er som inte vet vad det är hade en bärbar CD-spelare en funktion som gjorde att skivan inte hoppade. Det hade inte min. Men när The Struggle Continues kom, på min födelsedag av alla dagar, åkte den i CD-spelaren och sedan stannade den där i flera månader. Jag ser ett kallt höstlandskap som sakta förvandlas till ett vintrigt trafikkaos i fler minusgrader än vad som borde vara tillåtet. Bilköer i Rotebro. Frusna tårar. Apatiska pendelansikten. Apatiska känslor i kroppen och pingpongbollarna i ljuden som inleder resan som är
The Struggle Continues.
För att det för mig var en bokstavlig resa. Om att sitta på en buss och fundera över vad livet ska komma med härnäst. Där erbjuder skivan berättelser om att fortsätta kämpa. Fortsätta festa och njuta av livet. Fortsätta leta efter kärleken fast den för tillfället var så långt utom räckhåll. Berättelser om att flyga iväg och aldrig komma tillbaka och att kärlek kan förstöras om det kommer för mycket luft emellan. Det var precis det jag precis hade fått uppleva. Historier om att sträcka upp mittenfingret i luften mot givna normer och samhällsstandards.
The Struggle Continues borde inte vara en så högtravande historia som min. Men den prickar ett tillfälle i livet där jag som nybliven 23-åring, med uppfattningen att allt innebär att livet är förstört, lever och drömmer om allt som vartenda ord på skivan pratar om. Tjugo år senare förstår jag att min bristande livserfarenhet gjorde att jag inte förstod vad livet hade att erbjuda. Att jag idag förstår vad livet gav mig och att skivan höll mig vid liv och gav mig i alla fall en droppe bensin i tanken att vilja tända eld på min vilja att komma tillbaka och göra något bättre.
Sen vände då livet och blev bättre och jag kunde börja bygga om igen. Looptroop gjorde så att jag orkade stå upp en liten stund till för att hitta tillräckligt många plankor för att kunna bygga en stege.
The Struggle Continues har en given plats i min lista över skivor i mitt liv som betyder allra mest. Den är, om man inte ser den på samma sätt som jag, fortfarande en skiva som kan tilltala vem som helst. Det var Looptroop som bröt sig bort från sättet hur man skulle göra saker i den tidens rådande hiphopklimat. Precis som de alltid gjort. Det finns en anledning till att de är ansedda som pionjärer och jag slår vad om att det är fler än jag som har en liknande historia att berätta.