Detta otyg med konserter som börjar för tidigt händer allt oftare; jag menar Bossk började säkert på utsatt tid men kl. 19 är för tidigt. Jag missade alltså början men kände nästan igen låtarna trots att jag knappt hört bandet innan. Från Ashford i England visar luren efter några petningar, gamla Ashford, där har en ju varit. Det bjussas på ömsom ganska typisk postmetal men rätt ofta drar det åt stonerhållet på både nytt och gammalt vis. En del neopsykedelia finns också med i skivsamlingarna gissningsvis.
Jag kikar på deras merchandise och ser på håll att de har en t-shirt vilken det står ”Hail The Riff” på – det är väldigt passande och då mest gamla riff ändå. Inget fel med det, allt måste inte spränga nya broar. Sen kommer den loja postmetalliska postrocken jag inte tycker något band efter Isis gjort riktigt bra, men hail the riff går bra det med, kanske bättre ändå. Sen hörs det att de lyssnat på Mogwai som typ alla andra brittiska band åt det här hållet gjort. Inte heller det dåligt men det görs nog bättre av de som mer eller mindre uppfann grejen. Hail the riff istället tycker jag nog, alltså. Som helhet är det säkert jättebra för den som inte är så bevandrad i dessa genrer men för mig inte helt superspännande. Men ändå bra, helt okej.
Efter lite paus och roddning exploderar japanska Envy sen inför våra ögon och öron. Bandet började som något slags hardcoreband som snabbt drog mer och mer åt den älskvärda genren screamo. För att hitta sin faktiskt ganska egna plats blev det sen tydliga drag av postrock och en ådra av shoegaze, och allt detta toppat med ett uns postmetal med betoning på post och inte så mycket metal. Det här handlar om tydliga känslor av desperation, sorg, vemod, ilska – ja det mesta som finns i de mörkare hörnen.
Det är en enorm energi sextetten visar upp och jag får för mig att de inte tappat det de en gång haft utan snarare förfinat sitt hantverk. Jag borde ha sett dem för strax under 20 år sen, men gjorde av någon anledning inte det. Jag minns inte och tänker ej googla om, eller hur många gånger de besökt Sverige, men jag gissar på åtminstone ett par gånger. Eller om jag borde sett dem vid vistelser eller kortare boendeperioder i andra europeiska länder. Det hade typ lika gärna kunnat vara 2006 och antagligen dubbelt så mycket folk i publiken, men nu är det ju inte det och det är en helt okej samling människor denna onsdagskväll.
Glädjande nog ser det inte ut att bara vara folk i medelåldern som blickar bakåt och eller minns en svunnen tid även om det är just det jag och en gammal bekant gör när vi krockar in i varandra framför scenen.
Envy är inte ett band vars låtar jag kommer ihåg namnen på, det spelar liksom ingen roll. Även texterna är, förutom att de pratas/ mumlas fram eller skriks, inte så lätta att förstå om en inte förstår japanska. Detta gör inget, musiken talar som bekant sitt rätt tydliga språk ändå.
Det blir förstås lite samma efter vad konserten lider men det behöver inte endast vara negativt; de gör det de gör bra och de låter faktiskt bara som Envy från första till sista tonen. Det är det inte många band som kan stoltsera med. Konserten avslutas med ett dundrande rens och bandmedlemmarna tycks till sist kramat ur cirka all energi från sina kroppar. Arigato, på återseende om säg… 16 år.
