Carly Rae Jepsen känner nog de flesta till genom hennes overkligt stora hit ”Call Me Maybe” från 2012. I skrivande stund närmar den sig sakta men säkert en och en halv miljard visningar på Youtube. Albumet Kiss som låten finns på efterföljdes av E•MO•TION som är enligt mig en av de bästa pop-albumen från 2010-talet. Det är stora ord, men albumets urval av retroinspirerad synth-pop tillsammans med Jepsens lekfulla lyrik gör det oemotståndligt för mig. Dedicated var albumet som följde och där fortsatte synth-poptemat, men det kändes lite som det blev mer av samma. Missförstå mig inte, det är ett bra album, men jag kände att något nytt behövdes.
Carly Rae Jepsen har från dessa senare album blivit lite av en underdog-popstjärna. Ja, hon har såklart en stor publik och är världskänd, men står ändå nästan alltid i skuggan av större artister som exempelvis Taylor Swift, Katy Perry och Lana Del Rey, och med det sagt släpptes Jepsens nya album The Loneliest Time samma dag som Taylor Swift släppte sitt efterlängtade album Midnights. Detta faktum har inte gått medlemmar på internetforumen förbi och många har tyvärr fått sätta livet till i internetbataljer – både innan och efter släppen.
The Loneliest Time är ett väldigt bra pop-album, kort och gott sagt. Det har det där soundet som man har kommit att förvänta sig från Jepsen. Huvudsakligen består det av dansvänlig 70–80-tals synth-pop. Man kan ana att detta album har en ännu större disco-klang än tidigare släpp. Det märks att sjuttiotalsdisco varit en stor inspiration för albumet, detta framkommer bland annat på ställen som i den funky gitarren i ”So Nice” och slap-basen i ”Anxious”, inte minst också visuellt i de musikvideor som släppts för låtarna ”Talking to Yourself” och ”The Loneliest Time”.
Vi kan dock inte prata om albumet utan att nämna ”Beach House” som möjligtvis är höjdpunkten både musikaliskt och lyriskt. Låten är ett avslöjande porträtt av dejtingvärlden, så som den är enligt Jepsen själv. Den är fylld av komisk självdistans och väldigt vitsig lyrik om män som saknar grundläggande livsinsikter och vett.
Vidare är ”Joshua Tree” en favorit med sin starka och djupa basgångsrefräng, men också ”Sideways” med sin funky discorytm och sitt starka gitarrspel. Inga av låtarna går en egentligen obemärkt förbi, de har alla sin charm på ett eller annat sätt och mestadels av tiden vill jag plocka fram discokulan, ta på den kritvita kostymen och dansa i nästan alla fyrtiotvå minuter, om du inte har deluxeutgåvan som gör att du kan dansa i hela femtiofyra minuter.
Sammanfattningsvis är The Loneliest Time ett väldigt bra pop-album, det har ett varierat och spännande retroinspirerat sound som håller i sig genom det hela. Det är en lättsam skiva som på sina ställen inte tar sig själv på så stort allvar, men på grund av sin ärlighet aldrig vidrör gränsen till skämtsam ironi. Carly Rae Jepsen fortsätter att leverera underhållande dans-pop som fastnar som tuggummi på hjärnan. Det är inte riktigt lika bra som E•MO•TION – men om det är möjligt att åstadkomma är en bra fråga.
[604/Schoolboy/Interscope, 21 oktober]
