Det är nog inte bara jag som förknippar olika årstider med viss sorts musik. På sommaren vill jag gärna ha något poppigt, luftigt och dansant, men på vintern lyssnar jag hellre på mörka ballader.
Jag såg Melissa Horn i somras på Malmöfestivalen, och även om det självklart var väldigt bra så var det något som skavde. Då tänker jag inte enbart på trängseln, de langosätande besökarna eller den obarmhärtiga sommarhettan och doften av publiksvett. Förutom den rent fysiska upplevelsen av konserten var det även någonting med själva musiken som inte riktigt passade, som kändes fel.
När jag ser henne några månader senare på Malmö Live förstår jag vad det var. Nu har musiken fått sin rätta inramning. Den stora konsertsalen har perfekt ljud, en vacker design och en inbjudande atmosfär. Nedsjunken i den bekväma stolen och omgiven av ekpaneler och mysbelysning är jag vagt medveten om hur oktoberkvällen sveper in över staden därutanför, de blöta höstlöven och trädens skiftande färger. Mot denna bakgrund kommer Melissa Horns låtar verkligen till sin rätt. Inget klär väl denna årstid bättre än textrader som:
Det var i slutet av oktober när han la sig bredvid mig… (ur ”Natten på hotellet”).
Jag går i vinterskor på hösten, alltid förberedd för storm… (ur ”Jag saknar dig mindre och mindre”).
Jag var dum och regnet slog mig… (ur ”Regnet”).
Det var dimma i luften den hösten… (ur ”Jag har inte gett upp oss än”).
Jag ligger gömd under löven, jag ligger gömd under snön… (ur ”Under löven).
Nu är färgerna på träden som filmer jag sett med dig… (ur ”Sång från ett kalas”).
Inne på Malmö Live är det verkligen höststämning. Det ligger en sorgsen allvarsamhet i luften. Detta är något helt annat jämfört med den spralliga festivalspelningen i somras. Melissa Horn erkänner att hon inte var säker på om hon verkligen skulle ge sig ut på turné denna höst, nu när världsläget är som det är och allt känns så hopplöst och tungt. Hennes mellansnack kretsar, precis som låttexterna, kring svåra livsval, brustna relationer, oro, uppgivenhet och känslan av att vara omöjlig att älska.
Men trots det dystra anslaget lyckas hon ändå sprida en innerlighet och en värme från scenen som man vill vara kvar i. Mycket tack vare femmannabandet som hon har med sig som stundtals skapar magi med stråkar, flyhänt klaviaturspel, drivande trummor och en bas som får golvet att vibrera. Vid det här laget är Melissa Horns låtkatalog så pass stor att hon kan välja och vraka bland hitsen och för oss som sett henne flera gånger under hennes nu femtonåriga karriär är det fint att få höra såväl gamla favoriter (till exempel ”Vår sista dans”, ”Du är nog den” och ”Falla fritt”) som de nya tolkningarna från Så mycket bättre.
Trots vemodet blir det en väldigt vacker kväll. Mörker, höststormar och politiska kriser kan komma nu. Jag är redo.
