Fireside har inte släppt musik på nästan 20 år. 2003 års Get Shot var i sin tur en comeback efter ytterligare ett par års frånvaro. Under 90-talet däremot var man med och definierade en era av arga, principfasta, främst norrländska, hardcoreband och rönte stora framgångar såväl inom landets gränser som utomlands. Under storhetstiden av sin karriär hann man till och med att tacka nej till att samarbeta med en av den de största musikproducenterna under den tiden, Rick Rubin, på grund av ’meningsskiljaktigheter’.
Efter återkomsten 2003 såg jag fram emot det nytända arbetet och ytterligare nya album, men uppföljaren lyste med sin frånvaro. Pelle Gunnerfeldt berättar: Efter att vi steg av turnébussen 2003 sa jag till Kristoffer: ”Vi ses och skriver lite nya låtar så fort kalendern visar en lucka, ok?”
Det tog ett tag att synka de där luckorna…
Men nu är det så äntligen dags! Den 28 oktober släpper bandet ett album med titeln Bin Juice. Om man kan säga att 2003 års Get Shot var en tillbakagång till det klassiska soundet från mitten av 90-talet så är Bin Juice ytterligare en vinkning till det förflutna, men för den sakens skull låter det trots allt inte daterat. Ettriga trummor och rungande gitarrer, ihop med Kristoffer Åströms nasala och hesa sångstämma, och med de patenterade melodierna som karakteriserar bandet. Det är tungt men melodiöst och jag gillar att majoriteten av låtarna ligger på runt 3:30 minuter. En bra låt behöver inte vara längre.
Som första singel från albumet har man valt ”Jungle Knuckle”, som redan fått en del speltid på radio, och jag förstår varför. Den är nog bland de snällaste och mest lyssningsvänliga av de nya låtarna. Albumets andra höjdpunkter är ”Blinds & Shades” eller ”Cocillana” (en av få låtar som klockar in på över 5 minuter).
Ska något negativt nämnas så kan det möjligen vara de få till antalet låtar som är med på skivan. Man kan tycka att ett uppehåll på 19 år borde utmynnat i fler än åtta nya låtar. Men tiderna har förändrats sedan förra släppet för nästan två decennier sedan, och formatet album är kanske inte riktigt lika aktuellt längre.
Skivan är riktigt bra och jag som nostalgisk 90-tals-poppare kan inte annat än att dra på smilgroparna när jag lyssnar igenom plattan. Hoppas nu inte det tar ytterligare 19 år tills nästa album!
[Startracks, 28 oktober]
