Min musiksmak är väldigt bred och tenderar att hitta stora favoriter i en genre, samt raka motsatsen i samma kategori. Det som gör att jag älskar vissa band lite extra är en kombination av musiken, sångtekniken/rösten, utseendet, “jävlar-annamat” och hur övertygat bandet är om sin egen musik. Samt budskapet de för ut.
Mina favoritkategorier är otippat nog gangsterrap, country, irländsk folkmusik och hård punkrock. Sen finns det mycket mer bra! Jag minns första gången jag hörde The Pogues. Det blev ett band som jag var fullkomligt tokig i under många många år. Jag har alla skivor i CD-format som jag spelar i min gamla Volvo, DVD-upptagningar och sångaren Shane MacGowans självbiografi. Den är minst lika sliten som han själv. The Pogues var rockiga. De var punkiga. Och i grunden fanns en (oftast) snabb irländsk musiktradition. Jag har sökt liknande musik under länge. Har fastnat för The Rumjacks, Flogging Molly, Orthodox Celts, Dropkick Murphys m.fl. De är alla bra men jag känner att jag velat söka vidare.
Sen, helt otippat, kommer jag i kontakt med Pat Razket. Jag har inte behövt leta i Storbritannien, USA eller Irland. Jag hade bara behövt åka till Västerås för att upptäcka denna musikaliska guldgruva. Och de har släppt musik sedan 2016, spelat på massiva festivaler som Wacken i Tyskland.
Det som gör att Pat Razket är så bra är inte bara deras musik – som är en blandning av irländsk folkmusik, punkiga rytmer och folkmusik, utan att de skapat något helt eget. De är pirater! Ja, du läste rätt. Hela bandet är i full piratmundering och ser ut som omklädningsrummet under inspelningen av Pirates of the Carribean (och om man kommer efter en liveshow, så luktar det säkert samma..). Här är ett band som TROR på sin stil, sin musik. Som när KISS först trädde fram på musikscenen, eller när Lordi var med i Melodifestivalen är det säkert många som skrattar åt det utklädda bandet. Men det är just detta som gör det så underbart. Pat Razket TROR på sig själva. De skäms inte för att vara det band de är.
Deras tredje skiva, Hymns from the Abyss, har tagit sin tid. Coronapandemin satte stopp på mycket livemusik, och just detta band är ett liveband. Men, istället för att bara sitta av tiden så använde Pat Razket tiden att skapa ny musik, och att verkligen arbeta igenom varje låt ordentligt tills de satt.
Första spåret “The Only One Alive” sätter verkligen fart på en! Den startar meditativt med en tung takt och ett härligt dragspel. Sen när sångerskan börjar sjunga med ett band av pirater som körar känns det som man är på ett piratskepp som just sätter segel för att fara ut på äventyr. Det är otroligt seduktivt. Sen kommer min favorit, “Kraken’s Dance”, som känns som en punkig irländsk sång. Det svänger som bara den. Och det fortsätter in i “Far From Home”.
Det blir en liten paus för cardioträningen när låten “Ol’ Samwell” får mig att slappna av. En akustisk gitarr och en violin sätter mig på stranden av den öde ö jag tror jag befinner mig på….(tips: stäng inte ögonen när du lyssnar på skivan för det känns som du är i en film och besvikelsen blir stor när du öppnar dem och ser disken i köket och dammtussarna på golvet). I alla fall – jag vill hellre vara i Pat Razkets universum av vemod, sorg och kärlek och drömmar. Och galna pirater.
“Fiddler’s Green” lurade mig först att tro det var en cover av den klassiska irländska traditionella visan, men det gjorde inget. Det är en härlig låt som avslutas i, vad som låter som, ett fylleslag. Sann piratkänsla.
Under mina lyssningar får jag många gånger känslan att jag sökt efter detta band. Musiken är exakt vad jag sökt, jävlar-annamat finns absolut. Tron på sig själva är 100%. Men jag kan inte hjälpa att tänka hur stora de kunde varit och de inte hade pirat-temat. Jag tror det begränsar mer än det gynnar, men huvudsaken är väl att bandet trivs och tror på det de gör. För det de gör, det gör de tveklöst utan kritik.
Den kvinnliga sångerskan Charlotte Dela Haye är en frisk fläkt. Med en sminkning av ärr i ansiktet och en stil som får henne att se smått galen ut på scen är hon briljiant. Benjamin Dover som är den manliga sångaren kan jag tycka låter lite överdriven i sin roll som sångare. Som om han försöker låta mer som en pirat än sig själv. “Behind Broken Bars” är ett stort undantag. Detta är en underbar ballad.
Mot slutet av skivan kommer en riktig vaggvisa med “Night of O’Malley”. Well, en kort vaggvisa, för snart blir det en musikfest som för mina tankar till Balkan en kväll när slivovitz står på bordet och dansen förblindar allt omdöme. Jag som inte kan dansa, om så mitt liv hängde på det, får fart i både ben och höft. Ett jäkla drag!
Skivan avslutas med “The Hills of Ubinu”, och här är pirattemat tydligare än någonsin. Havets vågor slår, trossarna knakar och piraterna sjunger sina sorgliga körer innan musiken kommer igång.
Ett värdigt avslut på en högst otippat excellent skiva.
[Secrectly Noord, 25 oktober 2022]
