New Model Army har aldrig gillat nostalgi. Att fylla 40 år som band (egentligen 42 men vi vet ju alla vad som hände däremellan) är dock en för stor milstolpe för att passeras obemärkt förbi. En mycket vital upplaga av Bradfordbandet möter Malmöpubliken med en setlist som plockar friskt ur hela den enorma låtkatalogen.
New Model Army står för en helt egen gren ur det vildvuxna träd, vars stam utgörs av den brittiska punken. Rötterna återfinns i punken men bandet, som en gång introducerades som ”the ugliest band in rock and roll”, började snabbt söka sig vidare. Framme vid tveklösa mästerverket Thunder and Consolation (1989) fick de tidiga årens ilska stå tillbaka något för ett mer episkt, historieberättande uttryck. Sedan dess har de fortsatt balansera energi med dramatik, även på den femtonde och senaste fullängdaren From Here som kom tjugo år senare.
De har alltid varit politiska men utan att skriva lyssnaren på näsan. Snarare är det i egenskap av historieberättare som grundaren och bandledaren Justin Sullivan når sin verkliga storhet. I de tonsatta skildringar av människoöden som under kvällen möter oss i låtar som ”Die Trying” eller ”Where I Am”.
New Model Army är ute på en jubileumsturné bestående av maratonspelningar med mycket varierande setlists. I några städer stannar de två dagar för att kvällarna i följd leverera två olika tretimmars-spelningar med helt olika setlists – alltså en sex (6!) timmar lång konsert uppdelad på två kvällar.
I Malmö stannnar de endast en kväll. Konserten är uppdelad på två delar och jag räknar till att sammanlagd speltid klockar in runt två och en halv timme. Justin inleder ”Better Than Them” ensam på akustisk gitarr innan resten av bandet ansluter. Det plockas friskt ur den enorma diskografin och på sina ställen är det tematiska motiv som avgör låtordningen. Som när ”A Liberation Education” följs av ”Inheritance” i ett passage med äldre låtar som beskriver ”familjekonceptet ur en ung människas perspektiv”.
Efter en kort paus kommer Justin tillbaka med en elektrisk gitarr och drar igång konsertens andra del med ”Whirlwind”. Energinivån skruvas upp. Det är nu den verkliga magin inträffar! Att ”Here Comes The War” har förblivit ett av få stående inslag i setlisten känns ikväll helt självklart. Släktskapet med Killing Joke är kanske aldrig så tydligt som i ”Angry Planet”. För någon som håller de tidiga postpunkiga 80-talsalbumen högt är det rena julafton när de plockar fram ”1984”. Bland det senare materialet blir ”Born Feral” en dramatisk höjdpunkt och ”Vagabonds” blir ännu råare när den utmärkande violinslingan spelas på gitarr.
New Model Army har ett speciellt förhållande till sina mest hängivna fans (de som ibland kallas ”The Family”). Ett anmärkningsvärt nummer har följt bandet under lång tid och fortsätter att resa efter dem på turnéerna för att se så många spelningar som möjligt. Den här turnén är för dem. KB är näst intill fullt och det är en särskild stämning som uppstår när jag står omgiven av människor som kan sjunga med i varenda textrad.
Den senaste tidens världshändelser med krig, klimatkatastrof och inte minst den politiska oredan hemma i Storbrittianien, har gjort Justin ännu argare. Tragiskt nog har de även fått ökad relevans när mardrömsscenarierna som bland annat målas upp i nämnda ”Here Comes The War” och ”Angry Planet” känns närmre någonsin. Ikväll besitter den nu 66-årige frontfiguren en scennärvaro och energinivå som om det ännu vore tidigt 80-tal.
Det är mycket generöst med äldre material. Jag räknar till att inte mindre än fyra låtar avverkas från klassiska debutalbumet Vengeance (1984) som många (däribland jag) håller för en av höjdpunkterna i diskografin. Det lika arga som oemotståndligt catchiga titelspåret får avsluta konserten som allra sista extranummer. Låten, som ursprungligen skrevs om den bestialiske krigsförbrytaren Klaus Barbie, tillägnas ikväll hans samtida motsvarigheter.
Nej, det blev ingen ”Green and Grey” den här gången. Men den har vi ju hört förut.
