”Jag hoppas det blir mosh” hör jag komikern Marcus Ander Andersson säga medan jag hänger in min jacka i garderoben. Framme i publikhavet på Moriskan i Malmö hör jag Golvad Grävlings sångare Elias Leijon skoja om att den här spelningen är både på låtsas och på riktigt. Sällan har det stämt så mycket som den här gången.
Före den här turnén var det länge sedan Doktor Kosmos spelade sist. Sedan dess har fyra av medlemmarna blivit pappor. Men de har också släppt ett album, gjort en film och fyllt 30 år som band. Men har de funnits på riktigt? Eller bara på låtsas? Och var går gränsen egentligen?
”Vi har inte spelat på femton år, jag tror många av er inte ens var födda då. Vi fattar inte vad som händer” säger sångaren och klaviaturisten Uje Brandelius (Bredäng Brinner) och möts av ett öronbedövande jubel. På riktigt har det bara gått elva och ett halvt år sedan sist men man kan ju alltid låtsas. Det låter bättre så. Och oavsett är det så längesen att jag är övertygad om att den inledande ”Jag vill bara hålla din hand” från senaste albumet Hej alla barn spelats fler gånger av Mimikry sedan de tolkade den på sitt dubbelalbum Splitter.
”Vi gör låtar om saker som händer oss och så gör vi politik av allting” säger Uje och fortsätter: ”Vi är killen på festen som alltid ska vara smartast men som i själva verket är den dummaste”. I ”Jag låg med henne i Tjeckoslovakien” pratas det planekonomi, klassteori och det svenska proletariatets armod fritt från ironi för att sedan landa i någon slags förlaga till Svensk Pops ”Jag ska ligga med hela världen”. I ”Lesbian wannabe” sjunger klaviaturisten och slagverkaren Lina ”Twiggy Pop” Selleby (El Perro del Mar, Jenny Wilson) om att vara kåt av ideologiska skäl. Lika mycket som de gör upp med frasradikalitet och identitetspolitik gör de även upp med borgerlighet, kapitalism och nazism.
”Vi är en pamflett ni kan ha med er i byxfickan när ni ska ut på barrikaderna. Vi är en flaska med sportdryck” fortsätter Uje. Det är hård samhällskritik men med naivistisk absurdism som främsta vapen. Som i den Odengatan 1B-doftande ”Doktor Kosmos gör en låt” där Twiggy lite barnsligt deklarerar att hon inte vill ligga med moderater. Uje presenterar den som en låt från tiden då moderater var det värsta som fanns. Han blir fullkomligt allvarlig och jämför med hur det ser ut nu. Hösten 2022 har det lagts en tung blöt filt över hela landet. Nazister i regeringen. ”Nassesvin” är Doktor Kosmos mest desillusionerade låt. Även de har gett upp inför polariseringen. Det går inte längre att låtsas. Inte på riktigt.
Men det är inte Doktor Kosmos om det inte samtidigt är en partydänga. I den kaotiskt ursinniga refrängen kan jag inte låta bli att vända mig om till Elias för att ropa ut ett ”Det låter nästan som Golvad Grävling”. Det är samma meckiga och energiska indiepop med tvära kast i dynamiken. Om än något mer sansat med poppigare melodier och bloppigare synthar. Anders ”Enkilletill” Bennyssons och Martin ”Stålispojken” Aagårds aparta bob hund-doftande elgitarrslingor och Henrik ”Den nye” Svenssons (Fint Tillsammans, Moneybrother, Psykakuten, Kajsa Grytt) kantiga trumspel. Och ibland skriker Twiggy i en megafon. Allt och inget om vartannat. På samma gång. På låtsas och på riktigt.
”Är det nån här inne som gått på högstadiet?” undrar Uje och drar igång den Uppväxtskildrande Flugan på väggen-dokumentären ”Högstadiepersonerna”. Publiken har gått på högstadiet tar över sången och Uje känner sig som på Royal Albert Hall på juldagen. Allsång, röj och i snackelåten ”Push-up” får Marcus till och med sin mosh. Publiken har fullkomligt längtat efter det här i femton år och de ger sig inte. Det blir det ena extranumret efter det andra.
Stålispojken plockar fram en altsax och från ingenstans dyker Daniel ”Hurricane” Gilbert (Broder Daniel, Håkan Hellström, Avantgardet, Augustifamiljen) upp för att plocka på sig Stålispojkens gitarr medan de likt Kristian von Svensson river av en kampsång för Vuxendemokraterna. Sen dödar de kapitalister genom amatörteate och går på stan med sina barn.
”Är ni sjuka i huvudet?!” utbrister Uje och skakar på huvudet när de blir inkallade för ännu ett extranummer. ”Vi kan inga fler låtar”. Men har man hållit på i över trettio år finns det rätt många att välja och vraka bland. Efter att ha käkat blåvita flingor är det dags för den kaotiska plakatdängan ”Stoppa valfriheten!”. Den ultimata finalen med megafonskrik och allt. Och som om inte det vore nog välter Den nye sitt trumset. Röj. Kaos. Längre än så borde det inte gå. Utan trumset kan man liksom inte fortsätta.
”Det här är vuxenmobbning. Vi är gamla. Vi måste hem och sova” säger Uje när han trots allt blir uppkallad på scen ytterligare en gång. Resten av bandet stannar dock kvar bakom kulisserna. Men inte Uje. Dags för en sista godnattsång. Helt a capella sjunger han den absolut första låt som någonsin skrivits till Doktor Kosmos. ”Rymdemannen”. En absurdistisk äventyrsberättelse som mer än något annat liknar en saga skriven av ett barn. Lattjolajban!
Sen är det dags att gå hem. Om man nu kan komma till sans och hitta vägen. Doktor Kosmos är det ultimata beviset på att det inte är någon slump att både parti och partaj heter likadant på engelska. Party-party! När jag ändå försöker hör jag en okänd röst i vimlet brista ut i ett: ”Publiken var så jävla engagerad, jag har aldrig varit med om nåt liknande!”. Slut.
