Under en tid på 1990-talet bodde jag i Namibia och spelade så upp skivor för mina vänner; de skivor som jag ansåg betytt mest för mig. Jag var bara strax över 20 år, men den listan står sig fortfarande. En av dessa skivor var Red Hot Chili Peppers Blood Sex Sugar Magik från 1991.
Det var, och är fortfarande, en av de 10 skivor jag skulle ta med mig till en öde ö om jag bara fick 10 album att lyssna på livet ut. Det var en fullständigt underbar mix av funk, pop, rock och hiphop från ett gäng hungriga och galna musiker från Kalifornien. Under kommande decennier fortsatte de att forma musikscenen för att fylla arenor med tiotusentals betalande fans. Trots att RHCP hade funnits i flera år innan Blood Sex Sugar Magik var det först här de etsade sig fast i mig. Den skivan skapade en ny musikstil och bandet har upprätthållit samma stil sedan dess. Med en nästan intakt banduppsättning (sånär på byte av gitarrister då och då) har de släppt succéalbum efter album: By the Way, Stadium Arcadium och nu, när majoriteten av bandet är kring 60 år gamla, släpper de Return of the Dream Canteen.
Från debutalbumet 1984 har RHCP utvecklats till ett moget, energiskt, emotionellt och fantastiskt band. 2022 är de lika fyllda av musikalisk inspiration och energi som de hade 1991 när jag först hörde dem. Tidigare i år släpptes albumet Unlimited Love och från de sessionerna skapades mängder av sånger som bandet valde att dela upp i två, lika bra, skivor. Producent var den fantastiske Rick Rubin, som fört mängder av band till stjärnstatus: Slayer, LL Cool J, Beastie Boys mfl.
Return of the Dream Canteen inleds med ett mästerligt spår: ”Tippa My Tongue”. Det skulle lika gärna kunna vara en inspelning från 1990-talet: det är samma fart, fantasi och energi. Och om man går lite djupare i intresset och surfar in på YouTube för att se videon får man bekräftat hur bra de är och hur de njuter av sin banduppsättning: Anthony Kiedis (sång), Flea (bas), Chad Smith (trummor) och John Frusciante (gitarr). John, som varit en av-och-tillmedlem i RHCP känns ändå som den rätta gitarristen, enligt mig.
Låten ”Eddie” är en tribute till Eddie Van Halen och den är en rörande hyllning. Den absoluta majoriteten av dessa 17 spår starka album är riktigt bra. Enligt mig sticker ”The Drummer”, ”Afterlife” och ”Peace and Love” ut lite extra, men två spår är tyvärr riktigt sega, och känns väldigt onödiga: ”My Cigarette” och ”La La La La La La La La”. Den sista känns så meningslös att den inte ens borde spelats in. Men det är min uppfattning, jag som älskat den funkiga/hiphoppiga versionen av RHCP i 30 år.
Men, sammantaget är skivan så bra att jag ägnat hela veckan åt att lyssna på den, samt de äldre albumen och sett både intervjuer och liveshows på YouTube. Return of the Dream Canteen har väckt minnen i mig. Underbara minnen från resor till exotiska länder och mitt gamla garageband som spelade egna covers på ”One Big Mob” och ”Suck My Kiss”. Minnen om den där listan över bästa album, av de bästa banden man inte kan leva utan. Och jag är säker på att Red Hot Chili Peppers fortfarande håller sin plats på den listan.
[Warner, 14 oktober]
