”Åh, ungdomar till och med!” utbrister Py Bäckman stolt när hon ställer sig på scenen på Medley i Malmö. Hon pekar på två kvinnor längst fram som säkerligen befinner sig i tjugofemårsåldern. Publiken skrattar varpå Dan Hylander fyller i med ett ”I förhållande till oss är de flesta ungdomar”.
Redan när jag kliver in genom dörren möts jag av Medleys egen Urban Henriksson som berättar om när han såg Raj Montana Band för 42 år sedan. Redan då var Dan och Py gamla rävar i kulturbranschen. Så tidigt som 1957 hade Py gjort sin TV-debut i Lennart Hylands och Siw Malmqvists TV-program Den stora famnen. Då var hon nio år. Som åttaåring var Dan tomtenisse i 1962 års julkalender Tomtefamiljen i Storskogen. I sammanhanget är det alltså Janne Bark som får ses som nykomling men sedan första bandet Head Beauty bildades 1974 har han stadigt skrivit in sig i rockhistorien, bland annat genom julplågan ”Tänd ett ljus” med Triad och kanske främst som den ständige parhästen till Ulf Lundell.
Vad gäller parhästar utgör Py och Dan själva sinnebilden av sådana och har både bott ihop och delat kompband. Sista föreställningen gjordes egentligen redan 1985 men det har varit ett långt farväl och flera återföreningar sedan dess. Den här gången är inte Raj Montana Band med men Py kallar rentav det hela för Sista föreställningen – kommer tillbaka. Dan och Py och Janne. Men inget Raj Montana Band.
Den här gången backas de istället upp av slagverkaren Rebecca Meiselbach (Nisse Hellberg, Ola Salo, Loreen, Tommy Körberg, Louise Hoffsten, m.fl.) och klaviaturisten Magnus Ludvigsson (Popology, JM Musikproduktion, Tomas Ledin, Orup, Carola, m.fl.). En halvakustisk konstellation med en varm och tydlig ljudbild. Utan bas och trumset blir det kanske lite platt i några av de mer fartfyllda låtarna, även om ”Concordelia” och ”Jag lever” lyfts upp av Magnus fanfariska synthriff. I mer avskalade låtar kommer bandet mer till sin rätt med sina luftiga och stundtals drömska arrangemang. Som i den vackra ”Pandoras ask”, den socialrealistiska ”Höst (Till Eva, så länge jag kan gå…)” och den olycksbådande apokalypsballaden ”Sista föreställningen” som mer än flirtar med ”Auld lang syne”. För att inte tala om det gåshudsframkallande rebelleposet ”Vildrosor och tistlar”.
”Vi fortsätter på nån slags linje som ni inte upptäckt ännu. Men den kommer” berättar Dan. Vad det nu skulle vara för någon slags linje. Det är snarare en salig blandning av allt de nånsin gjort. Både i eget namn och som låtskrivare åt andra. Redan som tolvåring skrev Dan ”I’m going away for a long, long time” som framfördes av karlshamnsbandet The Fantasy och blev en smärre lokalhit. Även om den inte spelas ikväll blir det många låtar som ursprungligen skrivits åt andra artister.
Dan berättar om hur han i mitten av 90-talet var trött på sig själv som artist men efter att ha träffat Totta Näslund (Nationalteatern, Nynningen, Tottas Bluesband, Tomas Forssell, mm) en kväll på krogen bestämde sig för att skriva och producera hans solodebutalbum. Hela kvällen inleds med deras Elvis Presley-översättning ”Alltid inom mig” som ursprungligen gjordes som duett med Josefin Nilsson (Ainbusk Singers). Den släpptes som singel men det var B-sidan ”En clown i mina kläder” som radion valde att spela. Den resulterade även i det värsta som dittills hade hänt i Erik Torsten Näslunds femtioåriga liv. Den blev testad till Svensktoppen. Han kunde inte längre visa sig på stan. Och ännu värre blev det när det slutade med att den hamnade tvåa. I tjugoåtta veckor. Och som om inte det vore nog blev det den första låten i världshistorien att spelas i Bingolotto utan att vara dansband. Stackars Totta! Och ännu mer dansbandsflirtar blir det i ”Så många mil” som Dan skrivit åt Sven-Ingvars.
Även Py tar tillbaka några av låtarna hon skrivit till andra artister. Storslagna monumentalverk som ”Gabriellas sång” ur filmen Så som i himmelen och Tommy Körberg-schlagern ”Stad i ljus”. Och jag slås av hur Pys isande sopran som kanske vanligtvis gör sig bäst i det postpunkigt skeva även funkar oväntat väl i det episkt grandiosa. Det hade varit kul att höra vad hon hade gjort med något hon skrivit till Nordman men likt Weird Al Yankovich gör hon istället en ny text till Eric Bazilian-dängan ”(What if God was) One of us”. Tyvärr saknar den humorn från Weird Als parodi och jag skruvar lite ängsligt på mig medan jag ser hur konserten plötsligt förvandlas till ett frikyrkligt väckelsemöte.
Vad gäller översättningar berättar Dan om hur han en gång i tiden skrev en ny text till Supremes ”You can’t hurry love” med titeln ”Komedianterna”. Någonstans på vägen glömde han dock bort hela svänget och fick istället skriva det euforiska vårskriket ”21/3”. Den råkade bli hans första och enda svensktoppsetta.
Den ena anekdoten efter den andra berättas under kvällens lopp. Som den om när Py tävlade i Melodifestivalen 1992 med ”Långt härifrån” och hamnade på löpsedlarna med rubriken ”Fulast i TV”. Starkast intryck gör ändå anekdoten om när Dan flyttade in i en ny lägenhet och firade det med en hejdundrande tredagars inflyttningsfest. Måndag morgon 08:17 bankar det hårt på dörren och Dan blir livrädd. Men det är inte polisen. Det är något mycket värre. Bostadsrättsföreningens ordförande. Ian Wachtmeister. Han skulle dock bara hälsa honom välkommen i den nya lägenheten, det visade sig att Ians fester var ännu värre. Med eftertryck berättar Dan att han aldrig röstat på hans jävla parti och tillägnar ”Mamma tro mig” från det gravt underskattade albumet Kejsaren är naken till honom.
Även om Janne Bark marknadsförs som en av de tre frontfigurerna kretsar det mesta kring Dan och Py. Hans ylande gitarrsolon utgör en stor del av ljudbilden men främst upplevs han som en i kompbandet. På tre låtar kliver han fram ytterligare i rampljuset. ”Bara en man” gör nog starkast intryck på mig. Kanske inte så mycket för låten som för det som händer runtomkring. Någon i publiken börjar sjunga på en låt Dan skrivit med samma titel och efter alla Svensktoppsanekdoter försäkrar sig Dan om att den aldrig hamnade där. Den släpptes nämligen under perioden Svensktoppen var nerlagd. Plötsligt brister samma någon i publiken ut i ett segervisst ”KSMB!”.
Två och en halv timme med några ur Sveriges absoluta låtskrivarelit i all sin anspråkslöshet. Två och en halv timme utan paus är långt även för någon som hållit på med det här sedan barnsben och i ”Farväl till Katalonien” tappar Dan rösten men publiken räddar honom i en enda öronbedövande allsång. Vi är Haydn, vi är rock och roll i en och samma vers.
