Jag är uppvuxen i Härnösand, den lilla staden vid E4:an och Höga kusten som Sara Parkman också kommer från. Det är kanske konstigt att exotifiera sina egna hemtrakter, men det är något särskilt med Västernorrland. Hur skogarna omfamnar en, hur älven brusar, hur solljuset faller över sjöar och berg. Trollmarker och våtmyrar. Frostnätter och stjärnfall. Lingonsnår och tysta mörkerskogar. Allt detta fångas i Parkmans musik, både i lyriken och stämningar.
Konserten på Malmö Live är världspremiären för liveversionerna av låtarna från alldeles nysläppta Eros Agape Philia. Albumet är ytterligare ett bevis på att Parkman är den intressantaste och viktigaste rösten i svensk folkmusik idag. Konserten är en mäktig uppvisning i explosivt fiolspel, mörka beats, euforiska körer och hoppingivande kampsång som inte lämnar någon oberörd. Parkman själv kallar framförandet för en aftonbön om kärleken i alla dess former och därmed en naturlig fortsättning på förra albumet Vespers spirituella utforskande.
Att Parkman brukar utpekas som folkmusikens förnyare är inte konstigt. Konserten kastar sig från suggestiva stråkar och dramatiska rytmer i ”Ut mere!”, ”Björnen” och ”Vreden” till melankoliska kärleksvisor som ”Mörkgröna älven” och ”Neonljusen” vidare till skogsrejvspulserande ”Rosen” och ”Till Salka”. En vildsint känslostorm av ilska, rädsla och erotik. Folkpophymnerna ”Ack bliv”, ”Mammakroppar” och ”Ing-Maries vals” är betydligt mer avskalade och varma, men tempot höjs igen med det existentiella ångestskriet ”Jag ropar” och avslutande ”Eros Agape Philia”, i vilken publiken stämmer upp i en smäktande allsång om vad det ska stå på våra gravstenar.
Mellansnacket på trygg ångermanländska rör sig mellan det humoristiska, djupt personliga och politiskt agiterande. Udden riktas mot Sverigedemokraterna och deras medlöpare. Budskapet till publiken är enkelt men effektfullt. Ge inte upp, härda ut, samla er, gör motstånd. Kom ihåg att kärleken vinner till slut. Vad det ska stå på våra gravar? ”Som vi har älskat.”
