Den ofta kontroversiella och kritiserade popartisten Tove Lo är tillbaka med sitt femte album Dirt Femme. Efter att tidigare ha varit signad på Universal Music testar hon nu vingarna med det egna skivbolaget Pretty Swede Records.
Öppningsspåret och tillika första singeln “No One Dies From Love” sätter tonen för skivans första del. Dova, drivande bastrummor och luftiga synthar utgör bakgrunden för den finstämda popsången. Sista refrängen kommer, men den högre växeln jag väntar mig av modern pop kommer aldrig. Till en början retar det mig, men desto fler spår som kommer ju mer förstår jag beslutet.
Den avskalade balladen “True Romance” blir snabbt en favorit för mig. En pulserande synth bygger sakta upp ett crescendo medan sången skickligt skiftar mellan att vara spröd och nätt, och så kraftfull att den nästan spricker. De små snabba böjningarna och den raspiga rösten hade lätt kunnat gå förlorade i en mer storskalig produktion, men här lyfts de fram och tillför till den känslomässiga urladdningen.
Återhållsamhet genomsyrar både sången och produktionen i albumets första del, vilket gör det lättare att ta till sig ämnena som behandlas i texten. Tove Los persona kännetecknas i många fall av sitt starka självförtroende – en cool och kaxig fri själ som är i fullständig kontroll – så när hon berättar hur hon brottas med självhat och ätstörningar i “Grapefruit” känns det något oväntat. Den är onekligen mycket personlig och budskapet blir aldrig präktigt eller predikande. Med låtar om vanliga och världsliga problem tar hon ett kliv ned från sin annars onåbara popstjärnepiedestal och visar sig sårbar och mänsklig.
När det första av två samarbeten med house-producenten SG Lewis går igång höjs både tempot och volymen. Den högre växeln “Call on Me” erbjuder inte längre något jag vill ha. Sången dränks i ett hav av generiska synthslingor och bombastiska trummaskiner. Ambitionen om en dansant klubbdänga är tydlig, men i själva verket passar den nog bättre på ett bodypump-pass än ett dansgolv.
De olika gästartisterna gör generellt mer skada än nytta för helheten. First Aid Kits akustiska gitarr bryter helt av mot den övriga ljudbilden och Channel Tres sömniga leverans blir som en bromskloss till “Attention Whore”, men i den andra samproduktionen med SG Lewis verkar självförtroendet åter vara på topp. Här levererar Tove Lo sexig pop över en studsande basgång på ett helt ogenerat och förbehållslöst vis. Hennes förmåga att trots kritiska ögon självsäkert äga sin sexualitet har blivit ett uppskattat signum bland fansen, och jag kan inte annat än att inspireras.
Dirt Femme visar på mångsidighet och imponerar med både återhållsam sårbarhet och storslagen självsäkerhet, men det är långt mellan polerna. Efter en bra start är det som att skivan börjar om från noll, och del två når bara stundtals upp till samma klass.
[Pretty Swede Records/mtheory, 14 oktober]
