Kanadensiska bandet Alvvays (uttalat Always) har hittills hyllats till skyarna av fans såväl som musikpressen och frågar du mig är deras tidigare släpp Alvvays (2014) och Antisocialites (2017) fantastiskt bra album.
Alvvays musik är svårdefinierad, men hamnar i gränslandet mellan indie-pop, dream-pop och jangle-pop, inte helt olikt något från The Smiths eller Belle & Sebastian. Texter handlar om berättelser eller observationer från livet som de flesta kan känna igen sig i, tänk dig de tillfällena då du mött en främling som du inte kan släppa, eller när du inser att du passerat den där punkten i ett bråk då du inte längre vet om det som sagts går att ångra.
Eftersom det gått fem år sedan senaste skivan så var förväntningarna onekligen höga inför släppet av detta senaste album, och jag kan lugna alla genom att säga att det är otroligt bra. Blue Rev visar att Alvvays trots inbrott i sångerskan Molly Rankins lägenhet och översvämningar i källare som förstörde bandets utrustning, samt en hel pandemi senare, har växlat upp och levererar här en råare och mer experimentell skiva än tidigare släpp. Det finns mycket mer reverb och mer fuzz och soundet är överlag större och pampigare än tidigare. De trallvänliga indiepop-melodierna vi hörde på Antisocialites har här fått ett större, tyngre och mer abstrakt sound.
Blue Rev är ett mästerligt komponerat musikaliskt kollage hämtat från olika delar av musikvärlden och Alvvays bevisar att de är otroliga på att klippa och klistra musikaliskt för att här skapa en aldrig sinande källa för hyperrealistiska belysningar av vardagssituationer och introspektiv poesi.
Det är verkligen svårt att beskriva vad ”Alvvays-Soundet” egentligen är, men när man hör det så vet man hur det låter, och man kan direkt höra att Blue Rev är fyllt av det. Fans av bandet kommer känna sig som hemma, medan folk som är mer indiepopkritiskt lagda kanske kan finna lycka i detta nya mer abstrakta dreampop-inspirerade soundet. Det är en mångfacetterad skiva som är svår att dra enstaka likheter från, men är man sedan tidigare ett fan av band som LUSH, Slowdive, Pixies eller tidigare nämnda The Smiths borde man finna något att älska här.
Texterna behandlar som tidigare snedsteg, reflektioner och observationer från livets alla tillfällen. Vi får bland annat följa tragedin bakom snitsade leenden i sociala medier i ”A Very Online Guy”, som är en av albumets höjdpunkter med sin nätta synth-slinga. ”Pomeranian Spinster” är en låt som nästan väcker punk-tankar med sina upprepande mantran om att passa in och avsaknaden av behovet att vilja göra det. ”Easy on Your Own” säger oss att vi alla någon gång krälar genom enfärgade korridorer med ett avlägset hopp om att börja om, eller göra något annat med våra liv.
Blue Rev är en väldigt bra skiva som visar att Alvvays inte är rädda för att experimentera och förnya sitt sound. Det är också en skiva som aldrig blir tråkig och jag är övertygad om att även denna kommer finnas med på listor över de bästa albumen för 2022. Och om man faller för musiken på denna skiva så bör man även kolla in tidigare släpp från bandet.
[Polyvinyl/Transgressive Records, 7 oktober]
