Soul-revivalisterna Durand Jones & The Indications avslutade precis en Europaturné med en spelning på The Academy i Dublin, Irland. En turné med 17 stopp i support för förra årets albumsläpp Private Space. Inför gruppens spelning på Nalen i Stockholm fick HYMNs Anton Hedberg en pratstund med gruppens kärntrio och grundande medlemmar Aaron Frazer, Blake Rhein och Durand Jones.
På Nalen öppnas en stor salong för intervjumötet med de tre originalmedlemmarna i Durand Jones & The Indications. Aaron Frazer (trummor & sång), Blake Rhein (gitarr) och Durand Jones (sång) har cirka 30 minuter över innan de är dags för soundcheck, stämningen är minst sagt avslappnad. Aaron har placerat sig framför den inspelande telefonen på en av salongens bord medan Blake dragit till sig en barstol någon meter bort. Durand lägger sig bekvämt på trägolvet och lutar hakan i handflatan som om det var hans självklara default-läge.
Sedan trion startade bandet i början av 10-talet har Durand Jones & The Indications bidragit till revitaliseringen av den amerikanska soulen. Med grund av den gamla skolans musik kryddar bandet sitt utryck med influenser från varierade genrestilar. Deras soul går således att känna igen men är samtidigt under konstant utveckling. Detta är kanske den starkast bidragande faktorn till varför ”The Indications” blivit förgrundsfigurer för den ny vågens soul.
Med Private Space tar bandet ett stadigt steg mot funk och nu-disco, något som enligt huvudpersonerna själva varit ett självklart och organiskt steg. Aaron Frazer utvecklar:
”Med soulmusik behöver vi inte låtsats som att vi har uppfunnit den”
– Allt turnerande i Europa har hjälpt oss expandera vårt lyssnande. När vi besöker skivbutiker i London, Paris eller i Stockholm får vi så mycket ”andra” intryck. Vi har bland annat lyssnat en del på Italo disco och nederländsk syntpop. Det är så mycket i den musiken som är corny men det finns också de där stunderna när man känner att allt stämmer. Det är också det roliga med att skapa och skriva originalmusik, vi kan vara tydliga med var vår inspirationen kommer ifrån. Med soulmusik behöver vi inte låtsats som att vi har uppfunnit den. Vi har försökt vidga vårt utryck och med varje album har vi blivit bättre på att ta in oss själva och våra influenser i musiken. Det är naturligt att vårt sound förändras över tid, precis som soulmusiken gjorde för artister under 60-, 70- och 80-talen.
Bandmedlemmarna är harmoniska och på gott humör, det skiner framförallt om Durand som utstrålar välbehag inte minst genom sitt smittande skratt. Trion förklarar att turnélivet kan vara slitande men att alla i gruppen har hittat bra distraktioner för att inte låta sig nötas ner av det intensiva resandet. Både Aaron och Blake berättar om hur de varvar bussresor och flyg med att upptäcka lokala kök i de städer de besöker. De är även frekventa gäster hos butiker som säljer vintagekläder och vinylskivor. Durand å andra sidan berättar att han försöker träna så ofta det går för att hålla igång sin kropp och därmed sin röst.
– Sjunga är väldigt fysiskt för mig, jag behöver väcka kroppen. Jag behöver röra på mig, pumpa upp lungorna så att det är maximerade. Jag behöver motionera tills jag flämtar. Det var faktiskt min första sånglärare som fick mig att förstå vikten av att andas som sångare.
Kort efter att vi pratat om turnélivets träningspass och utflykter beskriver Durand baksidan av att komma tillbaka till Europa.
– Det är dock en sak som tyngt ner mig med att komma tillbaka till Europa. Att vara en svart man på ställen där det finns en tydlig vit majoritet kan vara svårt, de sociala koderna är inte alltid självklara. För det mesta är folk trevliga men på vissa ställen märker jag av att människor drar åt sig sina väskor när de går över gatan. Människor på restauranger är ibland selektivt otrevliga mot mig, sånt suger verkligen…
Vi pratar om rasism och hur den vita nationalismen fått ett starkare fäste i stora delar av världen de senaste åren. Efter att jag rör ämnet om det politiska läget i Sverige delar Durand med sig om sin upplevelse från ett allt mer polariserat USA.
– När Trump blev vald till president… till och med när Obama blev vald så kom folk verkligen ut som inskränkta rasister på ett sätt jag inte var beredd på. Det var obehagliga åsikter som kom upp till ytan, från personer som jag trodde var mina vänner. Jag hoppas den här vågen av vit nationalism är det sista bräckliga block som de här människorna kan stå på. Världen förändras och den kommer förändras med eller utan dem.
”Jag hoppas den här vågen av vit nationalism är det sista bräckliga block som de här människorna kan stå på”
Varje album med ”The Indications” har börjat med ett politiskt statement. Den självbetitlade (2016) debuten startar med självförklarande ”Make a Change” medan uppföljaren American Love Calls’ (2019) första spår ”Morning in America” berör den samhälleliga förnyelseprocess som bandet tycker sig se i hemlandet. Med deras tredje fullängdare Private Space (2021) återfinns öppningsspåret ”Love Will Work It Out”. Här beskriver trion hur de lutat sig mot hopp och den kollektiva tanken om hur glädje och kärlek kan förlösa oss.
Tror ni på att… ”love will work it out”?
Durand: – Ja, det gör jag verkligen. Jag har tänkt mycket på det senaste tiden. Det är så mycket fucked up shit som händer runt omkring oss. Istället för att slåss mot det lär vi oss att älska, det är filosofin. Det är en resa, det kommer att vara mörkt och man kommer att bli trött men det finns bara en väg och det är framåt med kärlek. Det vill jag i alla fall tro. Jag vill behålla mitt ungdomliga sinne, jag vill tro på att världen kan förändras och att jag kan vara med och göra skillnad.
Bandmedlemmarna tror på hopp och de tror på kärlek men de räds för den sakens skull inte från säga ifrån eller ge skarp kritik när situationen kräver det. När bandet pratar om budskapet med det senaste albumet kommer Durand in på sin kritik mot den moderna musikindustrin. Spotifys grundare Daniel Ek får en rejäl känga när Durand refererar till det uttalande som Ek gjorde 2020 om hur artister bör släppa musik mer frekvent.
– Daniel Ek har sagt some fucked up shit om var industrin förväntar sig av dagens artister. Jag tror inte att lösningen är att vi artister ska skapa mer musik mer frekvent, som Daniel Ek tycker. Det är tillräckligt mycket mättnad som det är. Jag ser hellre att artister får betalt för vad de är värda, utan att stressa fram sin musik. Jag hoppas det finns någon i Daniel Eks team som kan plantera ett frö i hans hjärna, och få honom att ändra kurs. För han kan definitivt sprida ut de där pengarna mer än vad han gör nu, haha.
”Jag tror inte att lösningen är att vi artister ska skapa mer musik mer frekvent”
Blake tar därefter vid och nyanserar bilden av streamingvärlden.
– Jag gillar inte alla analytiska grejer som finns på streamingplattformarna, men jag älskar när jag hittar en låt som har under 1 000 streams som jag kan lägga till i vår gemensamma spellista Indications’ Inspirations . Det finns bland annat en artist från North Carolina, med det otroliga namnet Taylor Aaron Parker Williams. Jag hittade honom via Instagram och har lagt till några av hans låtar på listan. Det är min favoritaspekt av spellistor, genom att lägga till hans låtar proklamerar jag inte bara vad jag själv lyssnar på just nu. Jag kan visa musiken för vår publik och på det sättet göra att så många fler kan få upp ögonen för en fantastiskt artist. Sen vill jag så klart att artister ska få skäligt betalt, jag tror att idén om att hela tiden skapa ny musik kväver kreativitet. Men från ett konsumentperspektiv och som musikfan så är det otroligt att få möjligheten att upptäcka så mycket spännande musik på ett så lättillgängligt sätt.
Spellistan Indications’ Inspirations, som Blake nämner kureras av bandets medlemmar, listan huserar i skrivande stund 1 327 låtar med cirka 30 000 följare. Här varvas musik från soulikoner med obskyr jazz. När trion ställs mot väggen med frågan om vad deras mest påtagliga inspiration är landar svaren med stor variation:
Aaron: – Det varierar så mycket från dag till dag, men jag tror att hiphop är något som jag bidrar med till gruppen. Det var så jag lärde mig att spela trummor. Jag spelade till hiphop skivor och lärde mig av Pete Rock, DJ premier och James Gadson.
Blake: – Här är jag nördig och rätt teknisk. Jag försöker hitta inspiration från varierade produktionsstilar, mycket som är gjort helt och hållet från en laptop. Jag fullkomligt älskar den första Steve Lacy-skivan, den är inspelad på en iPhone från start till mål. Mycket av den glädje jag känner för musiken är genom produktion och att skapa ett sound, att kunna föreställa sig något i huvudet och sedan måla det på en canvas. Det är otroligt tillfredsställande men också oerhört svårt.
”Jag försöker hitta inspiration från varierade produktionsstilar, mycket som är gjort helt och hållet från en laptop”
När Durand avslutningsvis öppnar upp om sina inspirationer blir det ett känslomässigt svar. Han torkar tårar som faller ner för kinden och förklarar om hur lyckligt lottad han är som får göra det han älskar.
– … i början av vår Europaturné hade jag och vår percussionist ett moment. Jag ifrågasatte mig själv med varför jag försöker så mycket, varför jag försöker ta de här sjukt höga noterna, varför jag ska göra alla de här kostymbytena på scen. Vad håller jag på med liksom? Men hon fick mig att inse att jag gör det för att det finns ett arv som jag förvaltar. Det finns så många människor som vill göra precis det jag gör men som aldrig fått en chans. De som har de mest fantastiska rösterna, alla de som är fine med att ”bara” gå till kyrkan på söndagen och sjunga för allt de är värda. Alla de här människorna har banat väg för att jag ska kunna göra det jag gör idag. De är alla min inspiration.
