Vi köpte en ukulele för ett tag sedan. Den är ett måste. Min gissning är att årets julklapp blir just en ukulele tillsammans med Diego Lorenzinis nya album som kom ut i fredags. Palabritas y Palabrotas är som en DIY adventskalender med 24 låtar. Inte en låt för mycket. Inte heller 69 låtar som på Magnetic Fields klassiker.
Diego Lorenzini har redan en central position på den chilenska indiescenen, och är på väg att bli en etablerad artist på den europeiska scenen. Bland annat genom sina turnéer i Tyskland och Spanien och samarbeten med Erlend Øye. På frågan om vad han tycker om svenske José González svarar han ”jag skulle gärna spela tillsammans med honom någon gång”.
Som producent, artist och tecknare har han och skivbolaget Uva Robot utvecklat en lågmäld, samhällskritisk och ibland varmt ironisk popmusik. Hans album blir alltid en konsekvent helhet med musik, rytmer, texter och bilder. Det senaste albumet framstår som den logiska sista delen i en trilogi, efter föregångarna De Algo Hay que Morir (2019) och Pino (2016).
Skivomslaget fick min son att minnas hur Jack Sparrow valde det franska sättet att bli avrättad, framför det brittiska. Här i en klassisk hänga gubbe-lek om titeln Palabritas y Palabrotas, som betyder typ små ord och svordomar.
Albumet har växt fram sedan det sociala upproret, el estallido, oktober 2019. Och under pandemin. ”Nada en contra de K-pop” var en av de första singlarna som släpptes. Asiatisk kultur som anime och K-pop är enormt stort i Chile och såklart även bland aktivister och demonstranter. Då kan inte ens en indieartist vara motsträvig och gnällig.
Under pandemin har Lorenzini framförallt bott i Barcelona, och därifrån har han släppt singlar som ”Fachada continúa” med ett Portishead-liknande beat, ”Como un Guiri en Barcelona”, om att känna sig bortkommen i en ny stad, ”Pelado el Chancho” om hur tillväxt inte gör skillnad när den är orättvist fördelad, ”Cualquier Cosa” om att välja sina strider, och ”Chiquero” om att inte låta sig bli utnyttjad, inte ens av sig själv.
På Instagram lyfte de närmaste fansen direkt fram några nya favoritlåtar, när albumet släpptes för några dagar sedan. De underbart skeva kärleksförklaringarna i ”TKM CTM” och ”Mátame, Carita Feliz”, ”Fake News” om att ta ansvar för vad en lyssnar på, och ”Nuestro Señor Jesucristo”, om att tro på sig själv istället för att vänta på att någon ska rädda ens liv. Den här uppmaningen är albumets höjdpunkt.
Bakom varje lucka gömmer sig olika bittersöta samtal om livet. Samtal med spanska och italienska artister som dykt upp på vägen, men också med gamla vänner som chilenska Niña Tormenta och norske Erlend Øye.
Tillsammans med Øye kommer de i ”Poesia Conspirativa” fram till att vi alla behöver uppmärksamhet, men inte för mycket. Lagom är bäst.
”Todo el mundo quiere un poquito de atención. Ya, pero no tanta, tanta, tanta…”
I min favoritlåt med Diego Lorenzini, ”Si po” från förra albumet, uppmanar han till att ta en paus från konsumtion. Här kommer han tillbaka till temat i ”All-Time Favorite”. Den handlar om reklamen som vill få oss att konsumera, och vara precis som alla andra, ”porque a todos le gusta”.
I ”Photoshop Moral” återkommer allt-eller-inget-mantrat ”con todo si no pá qué”, från massprotesterna för ett par år sedan.
Con todo si no pá qué summerar känslan för det här albumet. Ända in i kaklet. Här är allt viktigt och gjort med kärlek, alla detaljer är pärlor, alla samarbeten, teckningarna på omslaget, rytmerna och sanningarna om livet. Årets indie.
[Uva Robot, 7 oktober]
