Stockholmsbaserade Stainwasher följer nu upp förra årets låtsläpp ”Railway” med ett helt album, döpt till The Outer Layer. Albumet fortsätter på samma tema, lo-fi med en drömsk, dramatisk ljudbild med mycket reverb, långsamma arrangemang och viskande, lågmäld stämsång.
Det kan vara lätt att avfärda musiken som enkel, men det ligger ett grundligt arbete bakom albumets samtliga spår. Artisten gör allting på egen hand, i sin hemmastudio. Men produktionen är ändå inte enkel. Det är lo-fi men ändå rått. Drömskt men ödesmättat. Mjukt men trubbigt. Skevt men ändå polerat. Musiken påminner en hel del om soundtracket till TV-serien Twin Peaks, vilket jag tror att hon fått höra tidigare – på gott och ont.
Texterna är raka med avsaknad av metaforer, men med vissa drag av underliggande, mörk sarkasm. Som hon själv säger det:
‘My lyrics are still quite straight to the point, metaphors are not my thing, but I have woven some irony into the lyrics which made me giggle like a creep in my little home studio’
Albumet innehåller den nämnda ”Railway”, ihop med åtta andra låtar, samtliga stöpta i samma stil. Som bäst blir det kanske i ”I Hate Backpackers” eller ”Bite My Tongue”. Men min personliga favorit är ändå ”Konsult”. På denna låt skiftar hon det engelska språket till det svenska, och just detta (sång på svenska) är nästan något man skulle vilja att hon utforskade mer av. Här blir uttrycket mindre rått och mer direkt. Utan att vika av från grundidén. Medan en låt som ”Go Home” känns något ofärdig eller ofullständig. Trots detta känns det ändå som Stainwasher börjar hitta sitt uttryck och vad hon vill förmedla med musiken.
Allt som allt en fullt godkänd debutskiva från en spännande artist, och en skiva som i alla fall jag kommer lyssna en hel del på i höstmörkret.
[Stainwasher, 14 oktober]
