”Om ni har hörselskydd så sätt in dem” säger Dekel Carlström och sätter sig bakom trummorna. Han är trummis i folkpunkbandet Anastasia som efter några decenniers uppehåll gör en exklusiv återkomst på Medley i Malmö. Kvällen delas med bonnarockbandet Åtta Bier Ti Min Far från Ystad. De två banden hade en gemensam Sverigeturné på 90-talet och nu är det dags igen. Let the show begin.
”Jag fick en stämapparat i huvudet” ropar Dekel. ”Den var nog min, jag har haft en jobbig vecka” beklagar sig sångaren och gitarristen Lasse Qvint. Att Anastasia inte har spelat ihop på tjugofem år märks inte. Ingen smetig nostalgi, ingen tafatt återträff med kompisarna från förr. Bara ett intensivt röj och en galen humor. Kickar och kaos. Jag är alldeles för ung för att ha upplevt Anastasia tidigare annat än på skiva men jag betvivlar starkt att det ens var bättre förr.
”Finns det några musiker i publiken? Lyssna inte på det här” säger Lasse med en gnutta självironi innan han fortsätter: ”Nä, men ärligt. Vi behöver en ny basist, gitarrist, trummis och violinist så kan ni kalla er för Anastasia”. Bandets gamla violinist Anette Mårtensson (Ingen Aning, Rudolf Medocs Kapell) har tagit över basen medan bandets gamle basist Loffa Persson har ställt sig i publiken. Där står även Christer Berg som till vardags spelar ihop med Lasse i Kamraterna och i trubadurpunkduon Qvint&Berg. Han skulle egentligen varit med i bandet ikväll men på grund av sjukdom är det istället hans dotter Amanda Berg som är med på slagverk och stämsång. Och i ”Livets café” sjunger hon en egen vers. Hon må vara betydligt yngre än de andra i bandet men det är ingenting mot dragspelaren och violinisten Mattias Svensson Sandell (Gotlands Tonsättarskola) som bara var 16 år när bandet bildades i slutet av 80-talet. ”Visst är dragspel coolt!” ropar Dekel och jag kan inte annat än hålla med. Punkdragspel är inte på långa vägar så absurt som pungkrockare Trindeman Lindeman en gång i tiden fick för sig i en gammal Hasse & Tage-sketch.
Mitt i allt röj handlar det ändå om socialrealistiska och trasromantiska berättelser från stadens offentliga toaletter. Party Misär. Och istället för att det ena tar ut varandra känns det snarare som förutsättningar för vartannat. Trots att den dagspolitiska ”Rikets nya män” ger smolk i vinglaset av det politiska läget som blivit värre sedan Ian och Bert känns den mer angelägen än förr. Sicken adrenalinkick! Gåshud hela vägen!
”Jag hatar mitt mickställ!” ropar Lasse. ”Nä, jag hatar inte, jag känner ett djupt förakt”. Amanda tar över sången i en egen vers på ”Livets café”. Dekels dotter Jonna Carlström dyker upp med sin trumpet i ”Det enda du kan få” för att sedan komma tillbaka i sista extranumret ”Skål”. Det gör även Christer, trots den trakealkanyl han varit tvungen att sätta in i halsen. Party Misär! Publiken skriker som galningar efter ännu fler extranummer men de är tvungna att lämna plats på scenen åt Åtta Bier Ti Min Far. Låt oss åtminstone inte vänta tjugofem år till nästa gång.
Efter trettiofem år i branschen är Åtta Bier Ti Min Far fortfarande småkusinerna från landet men i min värld har de alltid (kanske just därför) varit bland de stora. Genom dem har jag hittat band som Problem, Lilla Huset På Prärien, Vintømmers och Wisex Pistols. Jag har hört berättas legender om Godsmagasinet och andra mytomspunna spelställen i den skånska rockhistorien. Det var de som lärde mig stava på skånska och någon gång i gymnasiet passade jag på att skriva en Wikipedia-artikel om dem på svenska. Åtta Bier Ti Min Far är helt enkelt ett band som trots att jag flyttade in till Malmö redan som treåring efter några års mellanlandning i Skurup gjort mig stolt att va en bonnapåg från Ystad.
Vi må vara i tredje rikets största stad men det märks inte helt. De nämner ett bröllop i Baskemölla och utför en gallupundersökning över om publiken härstammar från Ystad eller Simrishamn. Låtarna utspelar sig på metropoler som Tomelilla Marknad och Hamnkiosken i Simrishamn. Det är pissepaus i Fyledalen och omkringörlande på gatorna i Köpenhamn. Det här är den skånska landsbygden när den är som bäst. Det parallella universum där ingen går vilse i sin antiimperialism. Fienden är inte folk som flyr från krig och tortyr. Fienden är storstäderna, cheferna och makthavarna. I ”Nere på knä” används ord som ”Ulf Dinkelspiel” och ”moderatminister” rentav som rena skällsord.
Sedan bandets första sångare och basist Tommy Nilsson lämnade bandet 1995 för att dra vidare till band som Café 33 och Micke Japp har de hållit samma sättning. Kompgitarristen Christer Nilsson som tagit över sången efter sin bror. Sologitarristen Daniel Nilsen (Wisex Pistols) med sina twangiga teleslingor. Den stadige Big Bengt Glemvik (Hjelle & Ormarna, Mutationsmonstret, Patrik Strands El-kvartett, Supertruckers, Wisex Pistols, Urban Cowboys) med sina karakteristiskt melodiska treklangs- och växelbasgångar. Och bakom trummorna sitter Patrik Strand (Patrik Strands El-kvartett, Urban Cowboys, Hard Liquor Men, Berlin-61, Supertruckers, Wisex Pistols) med sin slängigt klassiska trumstocksfattning. Det är han som skrivit de flesta låtarna. En ordekvilibrist av rang som trots en massa komplicerade ord aldrig tappar underifrånperspektivet. Snarare blir det ett tydligt avståndstagande mot akademikern som slår en med sin linjal. En enkel påg.
”Här står en fager spätta längst framme för den som vill ut och dansa” utbrister Christer och pekar på en kvinna längst fram. Någon i publiken har tidigare under dagen ringt in till Ring så spelar vi för att önska Lasse Stefanz och i ”Tomelilla Marknad” och ”Karrajävel” stämmer några andra upp i foxtrot. Det är folkligt och trevligt och aldrig värjer man sig mot sådant som skulle kunna uppfattas som töntigt. Oavsett om det rör sig om dansbandsflirtar eller tårdrypande countryballader som den ännu outgivna skilsmässoballaden ”Förvidden”. Men lika mycket är det en del av punken. Stök och röj. Den stökigaste åskådaren sätter sig på scenkanten och får epitetet säkerhetsvakt. Och allra svettigast blir det mot slutet i de skramliga punkstänkarna ”Lat o lack” och ”Va e dar me de?”.
Åtta Bier är helt enkelt Åtta Bier oavsett vilket uttryck de känner för att svänga sig med för stunden. Till och med att denna oktoberkväll avslutas med den misärmuntra jullåten ”Julafton ’72 (Nederst på önskelistan)” känns självklart när jag vandrar hemåt genom natten förbi butiker som redan börjat julpynta.
