Jag snubblar in på Restaurang Viva i Lund. Varje torsdag kör de blueskvällar och på lördagarna kör de jazz. Idag är det torsdag och således en blueskväll men är man sugen på gamla bluesklassiker får man gå någon annanstans.
Ikväll rör det sig om mer än så och även om bluesen ständigt finns närvarande skulle det lika gärna kunna ses som en del av punken. Så kallad pubrock.
På scenen står Micke Japp och Blodgrupp Z, två band som lika gärna skulle kunna ses som ett. Medlemmarna är nämligen desamma. Sångaren Mats Zetterberg (Fiendens Musik, Bluesblocket, Svenska Musikrörelsen, Zetco, Plåtblues, mm), gitarristerna Jan ”Nisse B Goode” Nilsson och Ulf Algotsson, basisten Jan ”Walle” Wallgren (Ronny Carlsson, Onna Taas Band) och trummisen Palle Arvidsson (Howling Amps). Det enda som skiljer är repertoaren.
De inleder kvällen som Micke Japp. Som namnet antyder spelar de låtar av den gamle Legend-legenden Mickey Jupp i personliga översättningar. Brittisk pubrock förlagd bland ljung och hed i Ljungbyhed, en liten håla på drygt 2000 invånare. De duellerande gitarristerna Nisse och Uffe som växt upp i samma höghus känner självklart ett visst släktskap med de banjoduellerande bröderna i Den sista färden.
I övrigt visar sig Ljungbyhed vara Skånes svar på Southend. ”Taxichaffis” tillägnas Nisses farfar som en gång i tiden varit hästkusk i bygden. Tjalle Tvärvigg och Putte Fnask dyker upp. ”Switchboard Susan” som Gyllene Tider en gång i tiden gjorde om till ”Marie i Växeln” har nu blivit ”Tina på Tinder”. Och däremellan är det låtar om flygrädslor, bankböcker och italienska bilar.
Små humoristiska betraktelser över livets bagateller som tydligt pekar på närheten mellan Ljungbyhed och Klippan. Pubrock. Mats hävdar att det är en förkortning av pubertetsrock och stämmer upp i den punkröjiga ”Bankbok” som tillägnas alla damer i publiken som heter Berit, Bettan eller Bodil. Det visar sig inte finnas några sådana i publiken men hade det funnits hade de fått varsin tusenlapp och ett ex av bandets platta Du får mig aldrig upp (i en sån där) där Mickey Jupps gamle gitarrist Mo Witham gästar.
Pubrocken startade under tidigt 70-tal som en motreaktion mot den svulstiga symfonirocken, de stora arenaspelningarna och hela rockstjärnemyten. Pubrocken var en föregångare till punken och ville sudda ut alla barriärer mellan banden och dess publik. Ett band nere på den lokala puben bara. Och att den ena högtalaren helt plötsligt lägger av är inte nödvändigtvis en dålig sak för att uppnå rätt stämning. Inte heller att några i publiken hjälper till att få rätt på det hela under pausen. Det är liksom det pubrocken handlar om.
Efter pausen är det dags för Blodgrupp Z. Och jag vet inte om det är det att högtalaren är fixad eller att Palle bytt stockar men plötsligt är ljudbilden mycket fetare, mer sammansvetsad och angelägen. Det är fortfarande samma musiker, samma punkådra och samma bluesbaserade rock. Ändå blir det lite som att det är ett annat band. Blodgrupp Z. Kanske för att låtlistan till största del kretsar kring helt egna låtar. Där Micke Japp påminner om Bluesblocket visar Blodgrupp Z snarare släktskap med Fiendens Musik.
Jag delar bord med Ingvar ”Lillis” Krupa som spelat trummor i bland annat Fiendens Musik, Bluesblocket och Svenska Musikrörelsen. Något som passar utmärkt när spelningen i övrigt känns som en redogörelse över allt Mats Zetterberg gjort under de femtiofem år han stått på scenen. ”Cykelnyckel” har repats in av Fiendens Musik men kändes då för mycket som en Ulf Lundell-pastisch. ”Mejla mig om nya ämnen” skrevs efter något Mikael Wiehe kläckte ur sig i samband med att han gästade på Svenska Musikrörelsens platta Musikens makt. Rolling Stones-översättningen ”Slutlekt” översattes till Dan Tillberg redan i slutet av sjuttiotalet.
Men det är inte Mats Zetterberg om han inte på typiskt musikjournalistiskt manér hyllar en rad andra artister även i detta projektet. ”Hon är så amerikansk” är en Refreshments-översättning. En annan Refreshments-översättning som inte spelas ikväll har legat på Svensktoppen med Lasse Stefanz. ”Charlie Watts” tillägnas självklart den framlidne Rolling Stones-trummisen men blir samtidigt en hyllning till Gasolin’-trummisen Søren ”Smukke Charlie” Berlev medan Uffe nämns som “Stonefree” efter deras gitarrist Franz Beckerlee varpå han berättar en anekdot om när Dag Vag-trummisen Tage Z Dirty träffade just Charlie Watts.
I den humoristiska översättningen av Lynyrd Skynyrds ”Sweet home Alabama” nämns såväl lokalpolitiker från Burlöv som Tommy Körberg och likt det Drive-By Truckers gjorde med Southern Rock Opera gör de upp en gång för alla om ryktet om beefen mellan Lynyrd Skynyrd och Neil Young. Sångaren Ronnie van Zant begravdes rentav i en Neil Young-tröja. Till råga på allt gör de upp med alla som bara vill höra monsterhits som just ”Sweet home Alabama”. Det är det här som är pubrock!
Kanske hade Micke Japp och Blodgrupp Z tjänat på ifall Viva varit ett ruffigare sunkhak med dunklare belysning och stökigare gäster. Där hela lokalen stinker av svett, öl och rock’n’roll. Viva är lite för snällt för det, men man kan inte ta ifrån dem att de är en viktig institution i Lunds kulturliv.
