Nostalgin har fört Weeping Willows till KB. Det är annars som oftast i teatersalonger vi numera ser “landets mest melodramatiska poporkester”. Men i mellansnacket berättar sångaren Magnus Carlson att han insisterade på att få komma tillbaka och spela en sista gång i den klassiska lokalen på Bergsgatan när han fick höra om flytten som är planerad under nästa år.
Adressen Bergsgatan 18 (dit KB flyttade 1993) har varit en central del av Malmös musikliv så länge jag kan minnas. Och uppenbarligen har den även varit betydelsefull för Magnus Carlson. Han minns exakt var någonstans i publiken han stod när Morrissey gjorde ett ytterst sällsynt framträdande här under hösten 2002. Han minns också hur det gick till när han, efter Emmylou Harris spelning 1997, sprang fram till henne tillsammans med två andra bandmedlemmar för att överlämna ett exemplar av deras, då nya debutalbum, Broken Promise Land.
25 år sedan det klassikerförklarade debutalbumet, är Weeping Willows mer folkkära än någonsin. Kanske beror det till viss del på Magnus Carlsons medverkan i TV-program som “Så mycket bättre” – men framför allt på att de har gett ut en hel del väldigt starkt material på senare år. Tomorrow Became Today (2016) förde fram northern soul-influenserna och tillförde ett klädsamt sväng åt deras sound. Klimatkatastroftemat på dystopiska After Us (2019) gav ett nytt sammanhang åt deras inneboende dramatik och en aktualitet åt deras orkestrala retroinspirerade pop.
Flera av konsertens höjdpunkter kommer från dessa två album. Dansanta “My Love’s Not Blind” lyfts ytterligare av den minimala blåssektionen de har tagit med, där vi bland annat återfinner gamle trotjänaren Per “Ruskträsk” Johansson. “Let Go”, som på kort tid fått en cementerad plats i setlisten, hör bland de vackraste och mest tidlösa numren i repertoaren. Nya The Dreams We Weave, som merparten av konserten bygger på, är något av en mellanplatta i sammanhanget. “Landets mest melodramatiska poporkester” har dock en väldigt hög lägstanivå och även flera av de mer bagatellartade låtarna lyfter när de spelas live, mycket tack vare Magnus starka sånginsatser.
Nostalgin må ha fört dem till KB men kvällens setlist kan knappast anklagas för att vara nostalgisk. Från de tidiga åren blir det inte mycket mer än “Touch Me”, hiten från deras “synthpop-inspirerade period”, och såklart den obligatoriska avslutningen med “Broken Promise Land” – Weeping Willows egen nationalsång. Däremot gör ett annat, tidigare utmärkande inslag som lyst med sin frånvaro på senare år, ett välkommet återtåg ikväll – covers!
Självklart ska Emmylou Harris tolkas på den plats där Magnus fick den stora äran att prata med sin idol. De gör en snygg tolkning av hennes “The Light” men desto större intryck lämnar kvällens andra coverval. Elvis Presleys “If I Can Dream” görs i en storslagen version där Magnus sjunger så starkt och själfullt han kan. Han berättar om låtvalet: För honom är “If I Can Dream” starkt förknippad med dåvarande Möllan-haket Tempo, där han ofta hamnade på efterfest efter spelningarna på KB förr i tiden. Men det låter mest som en förevändning. Låten ifråga – en gospelinspirerad rockabillyballad med en text som minner om Martin Luther Kings klassiska “I have a dream”-tal – är som klippt och skuren för att tolkas av Weeping Willows. Finns det något svenskt band som är mer lämpat att iscensätta en serenad åt en rockklubb?
