Jag minns inte när jag hörde The Stranglers första gången, men det känns som att de varit med i min musikvärld sedan unga tonåren och jag har haft förmånen och sett dem flera gånger genom åren. Det klassiska bandet har dock funnits mycket längre än så. De bildades redan 1974 och lyckades skapa en fantastisk bro mellan 1960-talets psykdelelia och 1977-punken.
Debutalbumet Rattus Norwegicus, uppföljaren No More Heroes samt Black and White släpptes i princip under en ettårsperiod 1977-1978 och succén var ett faktum. Men innan dess hade de bland annat spelat tillsammans med The Ramones under deras första UK-turné. Ramones och Stranglers var förband till Flamin’ Groovies på Roundhouse i London under sommaren 1976. Man får väl kalla det en hyfsad söndagskväll för dem som var där.
Sisådär 46 år senare genomförde bandet sin sista turné till minne av den bortgångna keyboardisten och låtskrivaren Dave Greenfield. Sångaren, basisten och låtskrivaren Jean-Jacques Burnel är fortfarande kvar i bandet.
Fredagskvällen i Göteborg kantades av hårda vindar och jag hade rejäl medvind när jag gick från Masthugget till Trädgårn. Det märktes att hösten hade gjort entré på riktigt under veckan.
Först ut på scen var The Membranes från Blackpool vid åttatiden. Jag har sett dem några gånger och senast var faktiskt så nyligen som i början av augusti under Rebellion Festival i just Blackpool. En gång i tiden var My Bloody Valentine förband till The Membranes och de har släppt en hel del bra musik. The Membranes musik är lite svår att placera i ett fack, men jag väljer att kalla det avantgardistisk postpunk.
Spelningen påminde en del om konserten i Blackpool och bandet fick snabbt god kontakt med publiken, mycket tack vare den energiska sångaren och basisten John Robb och den maskerade keyboardisten. “Do the Supernova” i början och “Deep in the Forest Where the Memories Linger” i grönt sken var den drygt halvtimmeslånga konsertens höjdpunkter.
The Kinks härliga “Dead End Street” flödade ur högtalarna strax före nio och kort därefter höjdes volymen när Stranglers “Waltzinblack” dundrade fram tillsammans med publikens jubel. De fyra musikerna gjorde entré och inledde med ett långt intro som mynnade ut i “Toiler on the Sea” i orange sken som följdes av “(Get a) Grip (on Yourself)”, “Duchess” och “Something Better Change”. Det var en strålande inledning, men sedan tappade konserten tempo och intensitet en stund. Det kulminerade under fina “Don’t Bring Harry” där Jean-Jacques Burnel störde sig på någon i publiken.
Men kort därefter vände det under “Always the Sun” i vackert gult sken och resten var ungefär en timmes ren magi. Vi fick höra “Golden Brown” som, som du frågar mig, är en av 1980-talets allra finaste låtar och härliga “Peaches”, som kanske har en av världshistoriens häftigaste basgångar. Utöver det visade Stranglers var skåpet skulle stå under “Sweden (All Quiet on the Eastern Front)” och avslutande “Hanging Around” och “Tank”. Burt Bacharach-covern “Walk On By” i varmt rött sken innehöll kvällens snyggaste instrumentalparti med ett keyboardsolo som med stor sannolikhet hade gjort Dave Greenfield glad, om han hade hört det.
Den fina konserten avslutades strax efter halv elva med två extranummer. Först ut var bandets allra äldsta låt “Go Buddy Go” och allt avslutades med klassikern “No More Heroes”. Publiken jublade och om detta var den sista gång jag såg The Stranglers kan jag bara konstatera att de lämnade scenen med flaggan i topp.
Jag lämnade Trädgårn kort därefter och gav mig ut i den regntunga kvällen. Medvinden byttes mot motvind och oktobermörkret tog verkligen tag i mig. Det lyste från restaurangerna på Kungsportsavenyn, gatlyktornas sken glittrade i vattenpölarna på trottoarerna och fredagsnatten ställde sig försiktigt på tröskeln.
