Beverly Kills är en grupp som skapar svårdefinierad musik genremässigt, deras första EP Elegance in a State of Crisis är en mörk och synth-tung skiva. Deras nya skiva Kaleido skulle man kunna säga samma sak om, men det är att förenkla det något anser jag. Det övergripande soundet är fortfarande mörkare synth-pop, men det finns några låtar som avviker mot ett mer abstrakt shoegaze- och dreampop-sound, och andra som är mer åt det gitarrtunga rockhållet. Just detta övergripande tema musikaliskt och det faktum att det finns variation i låtarna fungerar både till skivans fördel och nackdel. Det håller det hela intressant och ger albumet en helhet men samtidigt bidrar det till att många låtar påminner om varandra.
Skivan inleds med den postpunk-doftande ”New Berlin” som sätter sin prägel på resten av låtlistan med sina tunga trummor, korta gitarrslingor och monotona sång. Vid första genomlyssningen kan man, som sagt, få intrycket av det hela smälter samman och ingen låt riktigt urskiljer sig från resten, men så är det inte. Det blir snart uppenbart att varje låt har sin speciella egenskap som gör att den sticker ut från mängden.
Exempelvis har ”Amour Fou” sitt gitarrledda intro, ”Fuses” har sitt fantastiska trummarbete, ”Chaos in Colour” har skivans kanske mest dramatiska och mörka sång, låten ”Foxgloves” är skivans ljusaste stund med sitt dreampop-sound och slutligen ”Fantasia” vilken enligt mig är skivans höjdpunkt. ”Fantasia” har en otroligt skarp och utmanande synth-slinga som följer hela låten igenom. Mina tankar förs till Kim Gordon från Sonic Youth när det gäller sångstilen på sistnämnda låten.
Kaleido är inte en skiva helt utan problem, det största är produktionen och mixningen. Jag hade möjligheten att uppleva Beverly Kills live när de spelade på Oceanen i september tidigare i år, där blev jag tagen av dynamiken och storskaligheten i ljudet. Detta går något förlorat på skivan då mixningen är gjord så att inget instrument riktigt sticker ut. Det gör att skivan får ett platt och icke-dynamiskt ljud där själva ljudbilden är väldigt snäv. Detta förvånade mig då tidigare släppta EP:n inte alls har samma problem. Man får höja volymen rejält för att det ska hända något och inte ens det ger en den där wow-känslan man är ute efter. När det kommer till shoegaze/dreampop så är dynamik och känslan av att ljudet är stort och omslutande viktigt.
Kaleido är en bra debutskiva om man går in med rätt inställning, det är verkligen ett album i dreampoppen och postpunkens tecken och det är tydligt att Beverly Kills är något på spåret här. Om man redan är inbiten lyssnare till dessa genrer kommer du känna dig som hemma, men för nya lyssnare kommer kravet att man tvingas leta lite och lyssna några gånger för att verkligen uppskatta de fina nyanserna i låtarna. Det finns dock vissa tveksamma produktionsbeslut som håller skivan från att verkligen nå sin fulla potential, men vrider man upp volymen rejält så fungerar det ganska bra ändå.
[Welfare, 30 september]
