Frågan är om den litterära figuren Fu Manchu, som föddes under första halvan av 1900-talet, är mer känd i våra dagar än stonerbandet från Kalifornien, som bildades i mitten av 1980-talet, med samma namn? Jag tror att det beror på vem du frågar, men i min värld är de nog lika kända och jag gillar båda.
Bandet Fu Manchu föddes på Kaliforniens hardcorescener i mitten av 1980-talet och kallades från början för Virulence. Debutplattan No One Rides for Free, som Fu Manchu, släpptes inte förrän i mitten av 1990-talet och därefter har bandet släppt ytterligare elva studioalbum och etablerat sig som ett av världens främsta band på stonerscenen. Ursprungsgitarristen och sångaren Scott Hill är fortfarande med i bandet som besökte Pustervik i måndags kväll. Konserten skulle egentligen ha ägt rum 2020, som ett 30-årsjubileum (de bytte namn till Fu Manchu 1990), men det var först nu det blev av.
Det var en härlig stämning på Pustervik och först ut var Electric Citizen som bildades i Cincinatti, Ohio för tio år sedan. Sångerskan Laura Busse gick på scen med bandet vid åttatiden och inledde med “Shallow Water”. Jag har egentligen inte jättebra koll på Electric Citizen, men har hört albumet Sateen (2014) tidigare vilket var bra för mycket av konserten kretsade kring det albumet. Vi fick en bra inledning på kvällen och konserten växte efter hand. Allt toppade i slutet med “Light Years Beyond” och snygga “Beggar’s Need”.
Strax före nio spelades AC/DC:s klassiker “It’s a Long Way to the Top (If You Wanna Rock ‘n’ Roll) och kort därefter gick Fu Manchu på scen. Kvartetten inledde med en bullrande, instrumental inledning i några minuter som sedan övergick till “Pigeon Toe” och de la därmed ribban högt från början. Den massiva och distade ljudväggen fortsatte sedan genom hela konserten och vi bjöds på flera klassiker.
Höjdpunkterna var många och jag väljer att framför allt nämna “Evil Eye” som spelades tidigt och nog var kvällens mest riviga låt och när koklockan slogs igång inför “Mongoose” var det väldigt lätt att jubla. “Mongoose” övergick sedan till mäktiga “Hell On Wheels” i blått sken och saken var klar. Fu Manchu är verkligen fortfarande ett band att räkna med. Även avslutningen var magnifik med den blytunga favoriten “Saturn III” och “King of the Road”. Publiken jublade, det blev så klart extranummer och allt avslutades med “Eatin’ Dust” vid halvelvatiden.
På trottoaren utanför stod två män och pratade och jag hann uppfatta orden “det är de gamla spåren som slår”. För egen del upplevde jag det som en bra sammanfattning av kvällens konserter innan jag gick vidare till spårvagnen vid Järntorget.
