Få gitarrhjältar har varit så aktiva så länge som Buddy Guy.
Buddy föddes 1936 i Lousiana och fick sitt första skivkontrakt redan 1958 efter han flyttat till Chicago där han under kommande år blev en av förgrundsgestalterna till Chicagobluesen. Han var studiomusiker för det legendariska Chess Records och spelade på skivor av stora namn som Willie Dixon, Howlin’ Wolf, Muddy Waters med flera.
Under 1960-talet var han fulltidsmusiker men drömde om den egna karriären som inte riktigt tog skruv. Inte förrän i slutet i av 1960-talet nådde han en topp av sin karriär och spelade bl.a. med Eric Clapton och Led Zeppelin. Men sen gick det utför igen och de kommande decennierna var han inte i skriket alls.
Det var då jag la märkte till Buddy Guy för första gången. Han släppte skivan Damn Right, I’ve Got the Blues efter han fått kontrakt med Silverstone Records 1991. Han var hungrig, han var stark, snabb och delikat. Hans otroliga energi på Damn Right var makalös och jag njöt av hans musik. 1996 släpptes skivan Live: The Real Deal. Jag var såld och köpte så många album jag kunde av Buddy. Nu åkte hans karriär spikrakt uppåt och han har sedan 1991 spelat med alla stora namn inom musiken.
Buddy Guys styrka är hans fantastiska personlighet. Han har en otrolig kontakt med publiken och han leker med strängarna, han kan ena stunden lira ett solo så snabbt som vilken virtuos som helst, för att nästa låt låta tonerna ringa i många långa sekunder. Han skämtar, han flirtar, han skrattar och gör massa olika ljud. Att se en livespelning med Buddy Guy är bland det mest underhållande man kan göra i musikens värld.
Under 2000-talet har han med jämna mellanrum släppt studioalbum som är mycket bra, även om de är lika i sin ljudbild. Man känner utan tvekan av att det är Buddy som spelar, om det är akustiskt eller elektriskt. Men det gör inget för det är ju så himla bra!
Senaste skivan heter The Blues Don’t Lie. Liksom Buddys skivor sedan 2008 års Deep Skin, är de flesta låtar skrivna av producenten/låtskrivaren Tom Hambridge. Men det är Buddy som sätter liv i låtarna. Överlag kan jag tyvärr tycka skivan är lite för lång, speciellt som majoriteten av låtarna är ganska långsamma. Men vissa låtar sticker ut. ”We Go Back” är en fantastisk sång som för tankarna till svarta medborgares kamp på 1960-talet. Det är en duett med Mavis Staples.
”Follow the Money” är en härlig låt i skönt tempo tillsammans med James Taylor. ”I’ve Got a Feeling” är en otippad cover av The Beatles-låt från deras sista konsert: den där kända på taket mitt i London.
Skivan avslutar med Muddy Waters akustiska ”King Bee”. En riktigt bra låt, men som känns lite utanför konceptet. Jag skulle hellre sett att denna skulle hamnat på en separat skiva, som 2003 års akustiska Blues Singer.
Men, överlag är låtarna väldigt bra, även om det som sagt är för många långsamma spår, vilket är synd för jag har väntat i fyra år på denna skiva. Helheten drar tyvärr ner betyget för det märks att Buddy fortfarande, vid 86 års ålder är lika snabb i fingrarna som han var i sina ungdoms dagar. Mer snabbt nästa gång Buddy!
[RCA Records, 30 september]
