Den här hösten är de hårda, kalla och blå vindarna påtagligare än vanligt och i sedvanlig ordning kan det vara svårt att sortera tankarna om de inte får möjlighet att kanaliseras. När sensommaren övergick i höst släpptes lämpligt nog ett gäng plattor med förmågan att göra just det. En drös punkplattor med griniga gamla gubbar som allihopa grinat på i en halv evighet. Gudibrallan var rentav punk tio år före det ens fanns som begrepp. Här är ett gäng plattor som hjälper mig att ta mig igenom den här hösten.
Enock Eunuck – En fascistisk förvaltning
Enock Eunuck bildades i Enköping redan i början av åttiotalet och har hållit en låg profil sedan dess. Numera är de baserade i Helsingborg men tuffar fortfarande lika envist på med sin högoktaniga och melodiska punk fylld av samhällssatir och ironi. Det sprillans nya minialbumet En fascistisk förvaltning doftar av åttiotal i stil med Sixten Redløs och Gastuba i den grad att jag nästan får för mig att det rör sig om en mytomspunnen egenutgiven kassett från tiden det begav sig. Starkast är det lite stompigare avslutningsspåret ”500 steg” som för tankarna till Florence Valentins Tennessee Ernie Ford-tolkning”16 ton” men med en lätt lutning åt Strebers ”39 steg”.
Planet Trash – Raggarbilspromo
Bollnäspunkarna i Planet Trash har egentligen harvat på sedan början av åttiotalet, först under namn som Patrull Grisskit och Underdogs men har på senare tid fått ett litet uppsving. Den här samlings-CD:n släpptes i anknytning till punkpoolpartyt Skåpet Bjuder Upp Till Dans och kretsar kring förra årets debut-LP 2000 och de singlar som släppts i år. 18 molldränkta punkstänkare lika vemodiga som arga och bittra med personliga texter om saker som självmord, främlingsfientlighet, kvinnomisshandel och alkoholism. Bandets huvudsångare Wille Jonsson har en av scenens mest innerliga röster men frågan är om inte de låtar Ylva Dybeck gästar på (exempelvis den Slaveriet-doftande ”Försent”) är snäppet starkare.
Charta 77 – Urd
Den avslutande delen i Charta 77:s livsfilosofiskt grubblande ödestrilogi uppkallad efter de tre nornor som enligt fornnordisk mytologi spinner livets trådar. Skuld för det som komma skall, Verdan-di för det som är och Urd för det som varit. Låtar som ”Gå framåt” och ”Blir det bättre?” kanske hade passat bättre på Skuld medan andra låtar exempelvis behandlar Alexander den Store och bandets historia. Den suggestiva celloballaden ”Rygg mot rygg” refererar rentav till den gamla dängan ”Faster than them”. Klart är i varje fall att den klara ljudbilden och den lekfulla instrumenteringen med trumpet, fiol och cello gör Urd till något av det bästa Charta 77 gjort sedan det briljanta comebackalbumet Salt.
Charta 77 – Post (Ödesboxen)
Dagen efter det ödesdigra riksdagsvalet brann Per Granbergs krog Ögir ner till grunden tillsammans med inspelningsstudion Evil Bertil IV, ett lager merch och en drös originalinspelningar ur Birdnest Records katalog. Bara veckor efter att han och bandet färdigställt ödestrilogin Skuld, Verdan-di och Urd i den sammanfattande Ödesboxen. Om det är ödet eller inte får andra spekulera i men mitt bland medlemsbyten och femtiosjuårsdagar är det utan tvekan en livsomvälvande period. Bonusskivan Post är en variationsrik samling outtakes som spänner från ödesmättade celloballader till yster skrammelpolka och hade David ”Joxaren” Gieses (Big Fish) remix av ”Alla är rädda” (Urd) legat som bonusspår hade jag nog utsett Post till bandets allra starkaste platta. En skiva som minst sagt förtjänar ett bättre öde än att försvinna i en brand.
Gudibrallan – Återkomsten – Proggparty
Efter arton års tystnad är den svenska musikrörelsens främsta retstickor tillbaka igen, lika lekfullt pillemariska och retsamt uppkäftiga som när de bildades i slutet av sextiotalet. Den här gången riktas de hårdaste kängorna mot nassesvinen och den blåbruna röran men på typiskt Gudibrallan-vis passar de även på att reta upp inom de egna leden. Ett otyglat proggparty där lekfulla trumpeter, saxofoner och tvärflöjter överröstas av ett lättpsykedeliskt ångvältslarm där egna drapor samsas med en drös mindre uttjatade proggklassiker. Torbjörn Abelli, Philemon Arthur & the Dung och The Hot Boys. Och så tre av Gunder Hägg/Blå Tåget och en Tore Berger solo. Ändå är det hela tiden mer än en coverplatta.
