Jag får reda på att dörrarna till Oceanen öppnas kl 20, det är release-spelning med Beverly Kills, förband är shoegaze-bandet Spunsugar. 20:15 är jag på plats och blir ett med folkströmmen som är på väg in i lokalen. “Det är slutsålt” får jag höra någon säga, och redan vid denna tidiga timma är jag beredd att tro på det, det är en strid ström av människor på väg in under hela första timman. Det lilla rummet som hyser scenen fylls snabbt och vid 21 när förbandet intar scenen är det många som står förväntansfulla.
Spunsugars samtliga medlemmar kliver upp på scenen utan att säga speciellt mycket, sätter igång sina karakteristiska backing tracks och en mur av ljud träffar mig hårt. Det är svårt att beskriva känslan av att höra shoegaze live, det är som en tveksamt tyglad kaotisk kakofoni som med sin reverb-fyllda skönsång skapar en känsla som sannerligen är obeskrivlig och Spunsugar är väldigt bra på det de gör.
Under ungefär en halvtimmes tid levererar bandet distade gitarrer och reverb-fylld sång, precis som det ska vara, jag sluter ögonen vid flera tillfällen och bara sjunker in i hela upplevelsen. Sista låten avslutas med ett brutalt crescendo och sedan tackar de för sig. Publiken jublar och klappar, det är paus. Efter spelningen får jag höra någon som säger “jag önskar att jag hade hört sången lite tydligare”, jag tänker ”vilka nybörjare”.
Strax efter 22 är det dags igen, Beverly Kills intar scenen, och från dess att första ton tas är jag helt tagen. Hela bandet visar direkt att de hör hemma här, deras sound som är i gränslandet mellan shoegaze, dreampop och postpunk börjar strömma från scenen.
Bandets sångare, Alma Westerlund står sjungandes vid sin keyboard och levererar förstklassigt från start till slut med en otroligt stark scennärvaro. Detsamma gäller övriga i bandet som även de spelar som om det inte hade funnits någon morgondag. Man får säga att dynamiken i låtarna blir otrolig, det hela är så självsäkert och så himla bra. Jag får dessa upplevelser bekräftade varje gång jag hör publikens jubel efter varje låt.
Jag blir övertygad om att Beverly Kills är på väg emot storhet. Vid något tillfälle emot slutet skriker ett överförfriskat fan “BK, ni är fan bäst” och efter vad jag sett här är jag beredd att hålla med.
När Beverly Kills spelat i ungefär 45 minuter tackar de för sig och kliver av scenen. Båda banden levererade otroligt starkt denna kväll, så jag går därifrån med de bästa av känslor.