Det numera ikoniska irlandsinspirerade punkbandet Dropkick Murphys släpper en oväntad, och oväntat bra, skiva med This Machine Still Kills Facsists. Det är referens till den slogan som blev känd av sångaren Woodie Guthrie (1912-1967): This Guitar Kills Fascists. Guthrie, som var en av den amerikanska folkmusikens grundare, protestsångare, poet m.m. var den som delvis inspirerade Bob Dylan att bli musiker med luffarstil. Dylans debutskiva innehöll sången ”Song to Woodie”. Och nu, över 50 år efter Woodie Guthries död släpper det Bostonbaserade bandet en skiva med lite ovanligare låtar än vanligt. Dessa är skrivna av just Woodie Guthrie, men med en touch av Irish Punk. Trots att albumet är tungt och väldigt medryckande är det faktiskt akustiskt och ger nytt liv åt de gamla låtarna som Guthries egen dotter samlade och erbjöd Dropkick Murphys att spela in.
Jag som alltid varit väldigt förtjust i irländsk musik, gärna i kombination med fart och tryck, fattade så klart först tycke för The Pogues, och sedan för Flogging Mollys. Jag tyckte länge att Dropkick Murphys var lite i tyngsta laget, men med ökat intresse för hårdrock och punk, och kanske främst då jag hörde bandets version av den traditionella ”The Rocky Road to Dublin”, öppnades mina ögon (och öron) för Dropkick Murphys. Sedan dess har jag lyssnat mycket på dem, och när jag såg denna skiva brann det till lite extra! Anledningen till att jag började spela musik var bl.a. Bob Dylan, och då hans första skivor. Bland annat ”Song to Woody”. Så den amerikanska folkmusiken har legat mig varmt om hjärtat i många år.
Denna kombination är en klockren mix! Jag älskar det tunga och meditativa riffet som inleder första låten ”Two 6’s Upside Down”. Det är tunga låtar, det är socialt medvetenhet och det är framfört av ett band som vet hur man drar upp tempot och får kroppen att ryckas med. Låten ”Never Git Drunk No More” är en irländskt inspirerad visa om hur en man väljer att sluta med alkoholen för kärlekens skull, det är också en duett med Nikki Lane. Tankarna går lite till The Pogues ”A Fairytale of New York”.
Jag tycker att skivan håller rakt igenom, den lockar till att höras igen. Och igen.
[Dummy Luck Music, 30 september]
