Mångsysslaren och allkonstnären Carl-Einar Häckner ses av många (inklusive sig själv) först och främst som illusionist. Efter att jag fått upp ögonen för honom som bisittare i Björnes magasin är det hans musik som betytt mest för mig.
Sedan debut-EPn Visor i tiden (1995) har det blivit sex album ihop med Varietéorkestern med egenartade och absurdistiska cirkusvisor som pendlar mellan samma naivistiska försynthet och punkigt ivriga lekfullhet som alltid varit Carl-Einars signum. Ändå är det som att musiken alltid hamnat i skymundan. Och då pratar vi ändå om en artist som var en naturlig ersättare åt Lars Winnerbäck under den andra svängen av paketturnén Bland skurkar, helgon och vanligt folk tillsammans med Stefan Sundström, Kjell Höglund, Johan Johansson och Karin Renberg våren 2000.
När han kommer till Victoriateatern i Malmö med soloföreställningen I Förlångtbortaland är det i egenskap av den mångsidiga allkonstnär och mångsysslare han är väldigt ensam om att vara. Trolleri, ståuppkomik, ”liggnertragik”, slapstick, poesi, dockteater, maskerad, visor, workshop und so weiter. Mycket på en gång i en salig röra där jag inte alltid hänger med i svängarna. Vackert!
Allting är möjligt, så länge man tycker att det är roligt. Det var hans farmor Ingeborgs gamla motto och när Carl-Einar klättrar in genom en tavelram håller han ett porträtt på henne i handen. Det var hon som lärde honom att trolla som sexåring. Det var hon som gav honom artistnamnet Wic Mack. En gammal tant som luktade Aloe Vera-tvål och löständer. ”Den här kvällen handlar nog lite om drömmar” säger Carl-Einar och stämmer upp i ett såpbubbletrick. Han hävdar rentav att föreställningen skrevs när han sov. Fingerfärdigt trollar han fram en akustisk gitarr och lika slapstickaktigt valhänt fumlar han i kabeln för att stämma upp i föreställningens ledmotiv ”I Förlångtbortaland”. En drömskt mystisk smygvals med böljande fingerspel.
Han berättar om ett trollkonto som kapat hans identitet på sociala medier och om hur han efter långa förtroliga samtal till slut blev vän med sig själv. Hela tiden pendlar det mellan en medvetet mysig pinsam tystnad och en publikkontakt utöver det vanliga och till raderna ”Jag vill inte krångla, jag vill bara hångla” blir det allsångsmaraton. Alla sjunger för full hals. Alla utom en. Carl-Einar får den briljanta idén att de ska ta den igen, bara de två. Sen blir det de som sitter på balkongen. Och de som sitter på parketten. Tjejerna. Killarna. Teknikerna. En allsångslek som bräcker alla August och Lotta-verser av ”Temperaturen” med hästlängder.
Han hyllar sin gamle mentor Max Milton med ett kapsyltrick och berättar om hur han sprängde handen en gång 1994 just på Victoriateatern. Trollar fram pengar och lånar en sko av en herre i publiken som han häller Ramlösa i. Handdockan Den Mångrutade Flickan dyker upp i ett fönster. Det gör hennes mamma med. En krokodil äter upp dem. Carl-Einar klär sig i en jättestor clowndräkt. Sen blir han en haj. Sen är det paus.
Han frågar sig om pausen varit lagom lång och berättar om skägget han hade för några år sedan. Då hade han ägg i det. Det kan han inte ha nu så istället hostar han upp några munkar. När han sätter sig på pallen för att sjunga ytterligare en låt går den sönder och likt en Philip Fritz på tjack faller han av. Han hämtar en ny och framför den lika socialrealistiska som absurdistiska barnvisan ”Mångrutade flickan” där Socialtjänsten frågar om den femåriga flickan dricker sprit.
Och sådär håller det på. Tvära kast från det ena till det femtioelfte. Lite av varje och mycket av allt. Publiken utsätts för tankeläsartricks med både Rubiks Kub och kortlekar. Ballonger genomborras av pinnar utan att de går sönder. Carl-Einar luktar på knallpulverpistoler. Och så läser han sin senaste krönika ”Reclaim the dream” om att han har en dröm om att bli begravd som cordon bleu. Och att han har Bob Dylans hjärna i kylskåpet som han likt Jeffrey Dahmer tar en liten bit av när ingen ser. Och så blir det repris på ledmotivet ”I Förlångtbortaland”, den här gången försedd med visslingar. Och jag inser att Carl-Einar Häckner nog måste vara Lennart Helsings trollkarl i Indialand personifierad. Ni vet han som kunde förvandla ett berg till en fettisdagsbulle och sig själv till ett glas saft. Fast ännu längre bort. I Förlångtbortaland.
Till stående ovationer återvänder Carl-Einar till scenen, den här gången iklädd en grotesk maskeradkostym som Den Mångrutade Flickan. Han sätter sig vid pianot för en elegant varieteavslutningssång. Beppe Wolgers nämns. Sen är det slut.
Innan Carl-Einar går ut i foajén för att säga hej till publiken tillsammans med en pappkopia av sig själv i naturlig storlek får vi några sista ord till skänks. ”Detta var föreställningen och det är detta ni kan recensera. Jag tyckte att den höll.”
Det tycker jag med. Kanske hade jag gärna hört några fler låtar, men vad gör det när man under halva föreställningen ligger dubbelvikt av skratt? Tvära kast mellan förbluffande magi, underfundiga betraktelser och filosofiska funderingar. Tvära kast mellan känslolägen och konstformer. Tvära kast från det ena till det femtioelfte. Lite av varje och mycket av allt. Finns det något Carl-Einar Häckner inte kan?
