Det är härligt med minnen. Jag minns när jag var hemma hos en kompis i ungdomen och lyssnade på hans senaste skivfynd. En platta stack ut med ett nytt band jag inte hade hört talas om tidigare. Skivan heter Shake Your Money Maker och bandet heter The Black Crowes. Jag fick låna skivan, cyklade hem, startade den igen och jag kunde verkligen inte sluta lyssna. Sedan den dagen har Black Crowes musik följt med mig på olika sätt.
När bandet meddelade återförening och att man skulle åka på turné 2020 och spela hela det klassiska debutalbumet var saken klar. Det ville jag absolut inte missa. Europaturnén skulle inledas i Dublin och några dagar senare var det planerat två spelningar i London. Jag kunde inte välja så jag bokade både till Dublin och London. Det var ju trots allt en unik turné med ett av mina främsta favoritband och favoritplattor. Mästerverket Shake Your Money Maker släpptes i februari 1990.
Först skulle turnén, som sagt, ägt rum hösten 2020, sedan bokades den om till hösten 2021 så det blev verkligen tredje gången gillt när jag åkte mot Kastrup för vidare transport till London i tisdags morse.Tyvärr klaffade inte ursprungsplanen med Dublin och London lika bra i år så jag valde bort Dublin. Europaturnén inleddes där den 21 september.
London var vackert dekorerat av blommor nästan överallt. På vissa ställen låg blombuketterna i drivor. Det märktes att den engelska huvudstaden sörjde och hyllade den nyligen avlidna drottningen. I Hyde Park sprang de grå ekorrarna på gräsmattorna och hade bland annat sällskap av kråkor. I Sverige är kråkorna gråa på ryggen men i England är kråkorna, passande nog, helt svarta. Jag blev nästan full i skratt när jag såg de svarta kråkorna i parken några timmar innan The Black Crowes skulle spela i Brixton. Det var ett gott tecken.
I skymningen lyste taket vid entrén till O2 Academy grönt tillsammans med texten THE BLACK CROWES i stora svarta bokstäver. Kön utmed trottoaren ringlade lång, men det gick ganska snabbt att komma in. O2 Academy Brixton är inte jättestor och om jag får gissa sväljer den ungefär 3000 personer. Det var gott om folk på plats.
Strax före klockan nio höjdes volymen en aning och Eddie & The Hot Rods klassiker ”Teenage Depression” hördes ur högtalarna och kort därefter höjdes volymen ytterligare under Elmore James ”Shake Your Moneymaker” och musikerna gick på scen till publikens jubel. Till vänster på scenen var det en bar och där satte sig musikerna med bartendern en stund innan de tog plats på scenen på riktigt.
Rich Robinson avbröt den klassiska blueslåten med inledningsackorden till ”Twice as Hard” och en kort stund senare gick Chris Robinson fram till mikrofonen med ett paraply i handen, festen var igång.
De fortsatte planenligt med ”Jealous Again” och efter ett kort mellansnack var det dags för favoriten ”Sister Luck”. Chris Robinson sjunger fortfarande fantastiskt och hans sång var genomgående bäst i de långsammare låtarna som till exempel ”Sister Luck” och ”She Talks to Angels”.
På ett sätt är det underbart att få höra en favoritplatta på detta sätt, men konsertdelens överraskningsmoment försvinner helt. Jag älskar att gå på konserter utan att veta vilka låtar som ska spelas, men låtordningen på Shake Your Money Maker kan jag utantill.
Bandet bjöd inte heller på några större överraskningsarrangemang utan spelade i stort sett igenom skivan som den är inspelad. Avslutande ”Stare it Cold” fick ett längre, malande instrumentalparti i slutet som satte punkt för den briljanta debutplattan vilket bröt mönstret. Det var, kort sagt, en magisk stund att få uppleva detta i Brixton.
Därefter fortsatte konserten med andra låtar och här blev jag överraskad direkt av att de spelade fina ”My Morning Song”. The Black Crowes andra album The Southern Harmony and Musical Companion kom under våren 1992 och märkligt nog nämndes det inte att det var 30 år sedan det fina albumet släppes. Oavsett det kretsade mycket av fortsättningen om just det albumet och vi bjöds både på en härlig version av ”Thorn in My Pride”, där Chris Robinson spelade munspel, och avslutande favoriten ”Remedy” som fick tiden att stanna.
Det är på något sätt svårt att sätta ord på denna kväll. Den var så full av förväntningar och känslor – och förväntningarna infriades med råge. Allsången under Otis Redding-covern ”Hard to Handle” kommer jag aldrig att glömma. Det var så vackert att Otis nog själv log från sin grav. Allt avslutades med Rolling Stones ”Rocks Off” vilket just då kändes lite märkligt, men att Black Crowes valde att avsluta med en Stoneslåt i just London var ändå vackert.
Mörkret hade lagt sig över Brixton när musiken tystnat och en lång rad av människor gick mot tunnelbanan. Hyde Parks svarta kråkor stod nog i något träd och sov medan jag gick på trottoaren med ett leende och ännu ett vackert minne.
