Pessimismens härförare heter Ronny Eriksson, kommer från Piteå och har stått på scen i 50 år. Under 45 av dem har han spelat modern folkmusik med Euskefeurat och understundom lite blues med Ramblin’ Minds. Han har gjort TV-serier som Lid i natt och Bondånger tillsammans med Anna-Lotta Larsson och som en av landets första ståuppkomiker var han ett stående inslag i Släng dig i brunnen och Snacka om nyheter på nittiotalet.
För att sammanfatta det gångna halvseklet är han just nu ute på jubileumsturnén Greatest hittills tillsammans med sin gamle parhäst Benneth Fagerlund. Ett jubileum som (åtminstone när det når till Palladium i Malmö) överraskande nog är befriande fritt från gammal skåpmat.
Han, som aldrig bangat för att göra nyinspelningar av gamla dängor så fort de fyllt sin funktion i sammanhanget, vet också att man inte bara kan leva på gamla meriter. Visst bjuds det på gamla Euskefeurat-örhängen som ”Mathilda”, ”Min brorsa” och ”Det är hit man kommer när man kommer hem” men lejonparten består ändå av sådant jag aldrig hört förut. Och några gamla dängor som ”Oj oj oj oj oj oj” och sista extranumret ”Pessimistkonsulten” förses med nya, dagsaktuella verser. Förutom några anekdoter som jag hört berättas förr är mottot snarare det som står tryckt på Ronnys svarta t-shirt: ”Det här är inte samma tröja som jag bar igår, det är en likadan”.
Det är en avskalad jubileumsfest. Två herrar i övre medelåldern rakt upp och ner på scenen. Ibland sätter Ronny på sig ett par läsglasögon, ibland slår han sig ner på en stol och i avslutande ”Pessimistkonsulten” lägger han sig ner på golvet under en vers. Han poängterar att Benneth Fagerlund (Medborgarna, Sanna Carlstedt, Ola Magnell, Lasse Berghagen, Lill-Babs, Hep Stars, m.fl.) inte är Robert Wells, men åtminstone den bästa pianist man kan få. För det priset. Han har en karakteristiskt varm spelstil där de melodiska basgångarna i vänsterhanden ofta ligger i fokus. Ibland låter de precis som en kontrabas. Mer är det inte. Och mer behövs inte heller.
Istället riktas fullt fokus på det som alltid (oavsett sammanhang och sättning) varit Ronny Erikssons signum. Den varma humorn, den finurligt syrliga samhällskritiken och de underfundiga skrönorna om alla de som bor i den del av den stora stora världen som ligger jävligt långt från Stureplan. Om farmor Mathilda som fuskade i spel och slängde sig med olika talesätt. Om den lurvige gamle klasskamraten Bosse som hade alla bokstavskombinationer utom IQ, gick till sjöss istället för att gå ut grundskolan och kom hem igen för att sälja byster på Kemal Atatürk som om det vore Hjalmar Branting. Om hur hela Östersjön blivit en stor bubbelpool. Om Nato och den stundande kurdutlämningen. Om kontantlösa banker och apotek som säljer korv istället för mediciner. Om hur han som barn bad aftonböner till Vägverket. Om Tant Anna på söndagsskolan och om hur Ebba Busch uppenbarligen aldrig läst det nionde budordet (”Du skall icke hava begärelse till din nästas hus”).
Någon i publiken säger sig tro på livet varpå någon annan i sann Hasse å Tage-anda kläcker ur sig att han tror på Robert Lind i Kramfors. Ronny kläcker idén att om Gud skulle funnits här idag skulle han kanske varit ateist. Tro och tvivel. En tankeställning som är lättare att enas kring är åtminstone den om ifall man skulle bygga en stor mur kring Stockholm; skulle det då vara flest klösmärken på utsidan eller på insidan?
Efter två och en halv timme kliver Ronny och Benneth av scenen med ett rungande ”Tack och förlåt!”. Två akter som med mycket små medel ändå lyckas förmedla mer än vad många hinner med på en livstid. Norrbottniska skrönor som funkar minst lika bra nere i Skåneland, eller var helst man råkar befinna sig i den del av stora stora världen som ligger jävligt långt från Stureplan. Vågar jag hoppas på ytterligare femtio år?
