Idag släpps Joel Almes tredje svenskspråkiga album Sköt ert så sköter jag inte mitt. HYMNs Joseph Pollack tog några öl med honom och diskuterade flyktbeteende, filmmusik och annat.
Jag sätter mig på Ölstugan Tullen som jag förmodade skulle kännas hemma för göteborgsonen Joel Alme där den barkedjan finns typ i varje kvarter. Men när jag inleder med det så får jag reda på att Joel bott i Stockholm hur länge som helst. Kanske behövs det en reminder om götet ändå?
Du släpper ditt nya album snart Sköt ert så sköter jag inte mitt och åker ut på turné. Vill du berätta lite om den?
– Jag har länge tänkt att jag vill göra en skiva om ett dygn. Beroende på lite hur jag mått på senaste så har jag haft ett behov av att besöka gamla platser.
Fysiskt besöka?
– Ja, jag flyttade jävligt mycket som liten och har väldigt dåligt minne av saker. Så jag har åkt runt; fotat alla portar jag bott i, försökt prata med grannar, se vilka som bor kvar och försöka pussla ihop saker och ting. Skivan handlar om det. Det är inte nödvändigtvis dåliga saker, jag har mest försökt få ihop mig själv lite. Det har varit lite vilset i ganska många år. Istället för att ta tabletter så gör jag… något annat kan man säga.
På vilket sätt har det varit vilset?
– Den här flykten som pågår, som jag är ganska duktig på och som tär på mig egentligen. Jag måste hitta någonting som har varit värdefullt. Mina barn är äldre nu också, så man har inte samma papparoll längre. De klarar sig själva mer, vilket gjorde att jag plötsligt hamnat mer i mina egna tankar. Jag läser inte sagor på kvällen längre. Jag försöker nog få bukt på mig själv och se de värdefulla grejerna jag varit med om tidigare i livet.
”Jag försöker nog få bukt på mig själv och se de värdefulla grejerna jag varit med om tidigare i livet”
Skulle du säga att det är den distinkta skillnaden mellan det här albumet och dina tidigare?
– Ja, lite så. Den här handlar inte om missbruk eller socialrealism som mina tidigare album mer lutade åt. De andra var lite tydligare på det sättet kanske, den här är mer drömsk och filmisk.
Dina tidigare album heter Flyktligan och Bort bort bort. För att ha album som handlar mycket om att fly och lägga saker bakom sig så tittar du tillbaka väldigt mycket.
– Ja, men det blir ju så! Det är konsekvensen av flykt.
Man kan inte fly från sig själv?
– Nej, men precis. Det är en slags överlevnadsmekanism som jag haft i alla fall, alltid. Allt ifrån att känna press av sin omgivning. Jag har alltid haft det svårt socialt, alltid känt att folk sett ner på mig på något sätt. Jag har alltid varit ensam. Aldrig känt, men alltid valt det. Ljugit mig fram så att jag sluppit leka med andra. Bara för att komma hem och lyssna på musik eller kolla på film. Jag är på exakt samma sätt nu, enda skillnaden är att jag har en familj.
Men du försökte inte komma på en undanflykt för att komma undan den här intervjun?
– Haha, nej det är något annat. Alltså jag har mina vänner. Men mina äldsta vänner bor i Göteborg.
Många musikervänner därifrån?
– Ja, absolut!
Jag såg att Martin Ellison från Hästpojken spelade när du gästade Skavlan. Brukar han vara en del av ditt band?
– Han har varit med på en del turnéer och även varit med på en del inspelningar. Vi är nära vänner och har känt varandra fruktansvärt länge. Det finns vissa få jag litar på och han är en av dem. Som vän men också musikaliskt. Det krävs ganska många år som vän för att en annan musiker ska känna av att något man gör inte är ens egna uttryck. Jag har nog 3-4 personer som jag litar på där, han är en av dem.
Bollar du idéer med dessa om dina texter också?
– Nej, där släpper jag inte in någon. Det har inte att göra med att jag tycker mina texter är speciella och magiska, det handlar mer om att man skriver på så olika sätt.
”Oftast kommer texterna inte när jag sitter och arbetar, utan om jag är ute och promenerar eller så”
Hur går det till när du skriver dina texter då?
– Jag går mest omkring rastlöst hemma. Oftast kommer texterna inte när jag sitter och arbetar, utan om jag är ute och promenerar eller så. Jag brukar hitta titeln till låten först och bygga den därifrån. Jag tänker alltid låtar som filmer. Med en början, mitt och något som binds ihop i slutet. Det får gärna vara något i början som kommer tillbaka i slutet.
Inom filmvetenskap kallas det för plantering och payoff. Har jag förresten berättat om hur jag upptäckte dig? De spelade Flyktligan på Restaurang Göteborg i Hammarby Sjöstad på min 30-årsdag när jag var där med mina föräldrar och dåvarande tjej. Började shazama låten för jag tyckte den var bra men mitt ex plockade ner min telefon och sa ”Det är Joel Alme”.
– Vad roligt! Hur gammal är du nu?
Jag är 32! Sen efter den händelsen la jag till ”Innan staden vaknar” i en spellista som jag kallat för Montagelåtar. Den spellistan har bara låtar som har varit eller borde vara med i filmmontage. Det går ju på något sätt ihop med ditt filmiska tänk kring dina låtar. Har du haft med någon av dina låtar med i en film?
– Jag släppte ju några engelska skivor för längesen. Då var det ett amerikanskt indiebolag som hette Secretly Canadian. Ägaren av det bolaget… hans brorsa gjorde filmer. Det finns en film som heter Beer Buddies. De mailade mig om de kunde ha med fem av mina låtar i filmen. Det var inga pengar att fråga om eller så, men sen skickade de filmen till oss och inte nog med att låtarna är med, de pratar om låtarna i filmen. Det kändes kul, jag är väldigt påverkad av filmmusik generellt. Gillar du filmmusik?
Ja, oh ja. Jag lyssnar mycket på soundtracks, särskilt när jag skriver eller läser. Jag är nog mer filmnörd än musiknörd egentligen.
[Här pratar vi en bra stund om om våra favoritfilmer och min radioteaterpodcast Södermalm Noir. En av Joels favoritfilmer är Amarcord av Fellini]
Jag har kikat på din turnélista, du verkar mest köra på konserthus och teatrar. Föredrar du sittande publik framför stående?
– Haha, nej det har bara blivit så. Spelar man i till exempel Bollnäs så finns ju bara deras lokala konserthus. Det är mest i de större städerna som det finns klubbspelningar. Det finns inte en Nefertiti i alla städer. Jag mår bättre av att spela i miljöer där det känns lite mer livat och där folk fått i sig lite, egentligen.
Är du bra på mellansnack?
– Nej. Jag vräker mest ur mig saker i stunden. Jag är nervös innan jag ska spela, vilket gör att jag är generellt dålig på att förbereda mig tillräckligt innan jag ska spela. En del artister har förberedda mellansnack, verkar det som. Men jag kan inte det riktigt. Jag säger det som känns då.
Du har heller inga traditioner eller andra förberedelser inför att du ska spela? Skavlan äter till exempel inget på hela dagen när han ska spela in sitt program, men vräker i sig ett helt godispaket precis innan.
– Haha, nej men när jag var yngre gjorde jag nog samma sak fast med en flaska vin istället. Men det var inget jag direkt planerade.
Tar du dig själv på stort allvar?
– Nej, jag har helt omöjligt för det. Ibland kan man ju ha dåligt självkänsla och självförtroende som gör att man tvingar på sig ett slags allvar. För att man är så van att trycka ner sig själv. Men i mitt fall, det är omöjligt för mig att se mig själv som en seriös eller viktig konstnär. Det går inte. Jag kommer inte ifrån en sån stad, jag har det inte blodet, det finns inte där jag kommer ifrån.
”Det är omöjligt för mig att se mig själv som en seriös eller viktig konstnär”
Men du har samtidigt väldigt mycket allvarliga texter med mycket vemod, men det kanske inte har med varandra att göra?
– Nej, det tycker jag inte.
Vill du berätta lite om när du åkte till USA och spelade i fängelser?
– Jag visste inte riktigt om det då, när jag åkte dit. Eftersom Flyktligan handlade lite om vart jag kommer ifrån så ville väl inslagsproducenterna dra det vidare lite, det spåret som jag var inne på lite. Om utsatta människor, missbruk och vad som händer. Jag är ju inte så dömande heller i mina texter… om folk som fallit för missbruk. Jag har alltid sett det som, särskilt när jag blivit äldre, att ja, det är skit men det kan ordna sig med kompisar och det finns alltid hopp. Jag tror inte på att det finns onda människor, det finns alltid ett trauma i botten. De i produktionen ville väl nog förstärka den linjen och det var jävligt kul att spela där.
Ser du dig själv som en förlåtande människa?
– Ja, det gör jag. Jag ser det nog inte hos mig själv alltid, men ibland inser jag att jag inte är den typen av person som går runt och är arg och bitter över saker.
Vad är den största lärdomen du fått som musiker?
– Att man inte behöver bli någon annan bara för att man är musiker. Jag har ibland tvekat på sammanhang jag hamnat i men alltid funnit någon slags tröst i att jag fortfarande är jag på alla sätt. Jag har det nog naturligt att jag inte har kravet på mig själv att jag måste vara mer utåtriktad.
”Jag har det nog naturligt att jag inte har kravet på mig själv att jag måste vara mer utåtriktad”
Så du tänker inte göra en låt specifikt för tiktokdanser?
– Haha. Nej. För varje gång jag släpper en ny skiva så vaknar jag upp till ett nytt samhälle som kräver nya saker. Hur mycket press jag än känner över att skivan ska gå bra, så kommer jag nog inte göra en video på sociala medier där jag säger ”hej jag har gjort den här låten som jag tycker ni borde lyssna på”. Det är inte jag riktigt. Min lärdom är nog att följa den känslan jag hade när jag upptäckte att jag älskade musik. Jag kan inte förstöra den känslan, den där pojkrumskänslan.
Hur kommer det sig att du slutade släppa musik på engelska och började på svenska?
– Mina engelska skivor släpptes knappt på utländska skivbolag.
Så du är typ som Bergman Rock, fast tvärtom?
– Haha! Ja, exakt!
Vill du berätta lite om din inmarschlåt till IFK Göteborg?
– Det är otroligt kul, det känns som en annan värld. Idrottsfolk och hårdrockare är väldigt lojala, på gott och ont. När de valde den låten så försvann den lite ifrån mig. Nu kommer de ju ha den låten i, ja 30-40 år tills det kommer en ny. Just det tycker jag är kul, om mina barn går på en match när de blir äldre. Det är en låt som inte anspelar på något testosteron-igt, utan är som från ett barns perspektiv. Jag skriver mycket från mina egna minnen.
Vill du berätta om en gång du skrattat väldigt högt?
– Jag skrattade senast idag när jag såg en bild på min pianist. Det är väldigt internt, men han ser ut som en bibliotekarie och står vid en nödutgång på ett flygplan. Det är svårt att förklara.
Du har inget bra skrattminne från när du var barn?
– När jag såg Dum och dummare.
En gång i somras fes en fransk man på en brygga mig direkt i ansiktet. Jag satt ner och bara njöt av utsikten. Jag började skratta och det var typ bara jag och den familjen där. Jag märkte att hans fru och barn reagerade på att jag flabbade. Så jag sa ”he just farted in my face”. Hela hans familj började skratta ihjäl sig och han såg så otroligt kränkt ut. Jag tänker att hans barn kommer skratta gott åt minnet då deras pappa fes en svensk i ansiktet.
– Det är ju inte så man ska hantera sånt! När jag och en tjej träffades för första gången, då var vi 18 år gamla och satt på ett café och jag råkade ramla av stolen. Otroligt pinsamt. Då gjorde jag fel, jag pratade om ”ah det är något fel på stolen” istället ska man ju bara skratta. Hade den där farsan fisit dig i ansiktet och hört dig säga så och bara ryckt på axlarna, då hade det ju inte blivit en grej. När man blir förnärmad så blir det ju en grej och alla tycker det bara blir roligare.
Hörrudu, tack så mycket för den här intervjun. Är det något du tycker jag glömt som du skulle vilja säga?
– Ja, du nämnde innan att en av dina favoritfilmer är Jurassic Park. Det måste hänt något speciellt med dig första gången du såg den?
[Jag och Joel fortsätter sen att prata om både film och allt annat mellan himmel och jord över ett par öl till].
