Den gamla kultduon Blancmange (ja, namnet är taget ifrån det läckra bakverket) har släppt ett nytt album – Private View. Harrrowbandet bildades redan 1979 och fick tre år senare en ordentlig hit i “Living on Ceiling” och gjorde enligt undertecknad en handfull med kvalitativa synthpoplåtar som “Blind vision”, “Waves” och “Lose Your Love”.
Men redan 1986 monterades orkestern ned och låg i träda i tjugofem år! 2010 lämnade Stephen Luscombe bandet på grund av hälsoskäl och sedan dess består Blancmange endast av sångaren Neil Arthur. 2011 kom skivan Blanc Burn och Arthur har sedan dess varit synnerligen produktiv, hela tio album har utkommit sedan dess. “I don’t know whether I’m in a roll but I feel something in me has been released” konstaterar han. Sannerligen.
Private View är förhållandevis habil, den innehåller inga direkta magplask men heller inga dragplåster. Inledningslåten “What’s Your Name” samt “I Tried to Be You” är hyggliga kompositioner och avslutande “Take Me” är fin och avkopplande. Det är en snygg produktion som kryddas med lite fräsiga gitarriff emellanåt.
Men skivan lyfter aldrig riktigt. Pulsen rusar inte iväg även om det blir lite småtrevliga blippljud bitvis. Den simmar runt i ett hav av mellanmjölk och det är uppenbart att den produktiva Neil inte har brytt sig om att sockra och salta sin anrättning för dagens Blancmange är nämligen inte lika läcker som på 80-talet. Det har ingenting med nostalgi att göra, kvaliteten är helt enkelt av lägre kaliber. Sen tycker jag att det är väldigt roligt att ett gammalt band fortfarande hänger i och gör sin grej och jag imponeras storligen över hans otroliga produktivitet på äldre dagar. Men den här kommer jag inte att lyssna på särskilt ofta, jag dammar hellre av en gammal vinylskiva.
[Blanc Check Ltd, 30 september]
