Nord & Syd, bandet som skyndar långsamt, släpper nu sitt tredje album sedan debuten 2013. För en van Nord & Syd-lyssnare finns det mycket likheter med de två tidigare album – det är samma klassiska svenska indiepop med underfundiga texter.
Men det är inte mycket mer än så – det glider mig förbi ganska snabbt. Jag kommer på mig själv med att snabbt vilja hoppa vidare till nästa spår, som att jag försöker leta efter något som känns, som fångar min uppmärksamhet. Få låtar lyckas få mig att stanna upp, men ”Det som aldrig var, det som aldrig blev” är trallvänlig och lätt att tycka om. Även ”33” väcker känslor hos mig, en lika delar popig och melankolisk låt om att bli äldre och lära känna sig själv.
De stora känslorna trängs med de små betraktelserna från vardagen. Om att undra vad som hände med en gammal kärlek, någon man kände så djupt för att man hade kunnat dränka sig i det, om att skratta åt ett skämt vid matbordet och att dricka kaffe med vitt. Det kanske känns uttjatat, men det är ju också det som är livet. Nord och Syd lyckas göra allt det här med en glimt i ögat, det blir aldrig kladdigt sentimentalt.
Och det är just de navelskådande betraktelserna som ryms i texterna som räddar min upplevelse av Aldrig sälja slut. Melodierna är inte lika roliga som på 80%, eller lika vemodiga och vackra som på Som en människa. Kanske är albumet någonstans mittemellan de två tidigare albumen, och tyvärr är det inte en lika bra kombo som man kan tänka sig.
Jag har väldigt svårt att komma underfund med vad det är som inte klickar för mig, varför tycker jag inte mer om Aldrig sälja slut? Och kanske är det just det, det blir som en flyktig dröm som glider mig ur händerna precis när jag vaknar upp. Hur mycket jag än försöker klamra mig fast vid det vaga minnet har melodierna redan glidit ur mina händer.
[Birds Records, 30 september]
