Första gången jag lyssnade på Mindforce var när jag var sexton bast, splitterny i hardcorescenen och på väg ner till Göteborg från Stockholm med bandet Existence. Då jag var blyg som satan och knappt kände de jag åkte med så fokuserade jag jättemycket på musiken. Då hade Mindforce nyligen släppt plattan Excalibur och den måste ha spelats minst fem gånger på det relativt korta bilresan. Det jag minns mest är hur otroligt roligt det var att lyssna på den. Helt sjuka riffs och allsångsdelar som fick en att vilja hoppa ut ur bilen och göra kassa spinkicks. En modern klassiker, helt enkelt! Men frågan är: Har Mindforce lyckats slå Excalibur med nya plattan New Lords?
För det första vill jag tydligt markera att jag började lyssna på skivan med låga förväntningar. Att följa upp LP:n Excalibur och deras senaste EP, Swinging Swords, är inte en lätt uppgift. Dessutom har medlemmarna i Mindforce haft en massa sidoband sen Swinging Swords släpptes, bland annat Pillars Of Ivory, Out For Justice och Colossus. Men när jag satte igång skivan så försvann all tvekan, de är tillbaka nästan lika bra som för två år sen.
Breakdownsen är tyngre, riffsen är fortfarande äckliga och energin hålls till 100% under de sjutton minuter som New Lords håller på. Om man inte är insatt så kanske låter det som ett jävligt kort skiva, men i hardcore går allt snabbt och sjutton minuter är precis lagom. För det är väl inte hardcore om energin inte är till 100%?
Om sanningen ska fram, så tycker jag inte att bandets sångare låter särskilt bra. Han låter som en snubbe som fått en spark på pungen, eller någon som försöker ropa på sin polare på andra sidan gatan men det är lite för mycket bilar. Charmigt är det dock och det funkar för musiken, men det finns betydligt många bättre sångare inom hardcore just nu. Ibland låter han som sångerskan i Life of Agony – vilket i och för sig är ett stort plus.
Ett annat minus med skivan är att det märks att när Mindforce har hittat en formula som funkar för dem, så de mjölkar den så mycket det går. Det gör att det känns som att lyssna på exakt samma låt på repeat, tio gånger.
Jämfört med Excalibur som hade låtar med ikoniska singalongdelar, så saknar New Lords en “hit” (som till exempel låten “Nightmare”) Om jag skulle sätta på skivan om några månader så skulle det vara som att lyssna på den för första gången, då inga låtar fastnar i huvudet.
Trots sina brister så tycker jag ändå att New Lords är ett otroligt underhållande skiva. Vill man ha sjuka thrashiga riffs och moshiga breakdowns så kan man vända sig hit. Allt behöver inte vara tidernas skiva, ibland räcker det bara med att skriva röjig, dum och rolig hardcore.
[Triple B, 16 september]
