Lydmor, eller Jenny Rossander som hon egentligen heter, är en dansk singer/songwriter som släppt fyra studioalbum och diverse singlar/EP:s. Alla alster har främst rört sig inom den elektroniska och experimentella miljön.
På nya albumet Nimue har ljudbilden utvecklats och förfinats ytterligare. Hon har nu skalat bort de elektroniska beatsen mot ett mer förenklat sound, med mycket mer av piano, synthslingor och diverse omkringliggande (o)ljud och pålägg. Ljud som inrymmer alltifrån upprepande viskningar, svall från havsvågor, till rena skrik. Mina tankar går till Björk, till viss del Kate Bush eller kanske svenska Fever Ray när jag lyssnar igenom albumet. Vissa låtar lutar mer åt det jazziga hållet medan andra är rena poplåtar och pianoballader.
Bäst blir det på albumets senare halva, med förmodade singeln ”heard U the first time”, som utmärkande spår. Låten börjar lugnt och melodiskt med endast ett piano och tyst vispande trummor, men som långsamt byggs upp och intensifieras, och mot slutet sjunger Jenny med en sådan kraft och inlevelse att man inte kan undgå att känna smärtan hon kände när den skrevs.
De avslutande tre spåren ”Bridge” (där mässande körer förstärker låten under sista delen), ”These Days + 12 mark of beauty” samt ”Hotel Ads” (förstärkt av en akustisk gitarr) är alla ypperliga poplåtar och jag välkomnar verkligen steget bort från det elektroniska mot detta mer organiska och avskalade håll.
Albumet innehåller även en nyinspelning av 2019 års singel ”LSD heart”, med mantrat ”Guy’s get away with so much bullshit in art”, nu endast mässandes över ett tungt klinkande piano.
