Där föregångaren Utopia (2017) tog plats i ett eskapistiskt drömland ovan molnen, landar Björk på Jorden igen på nya Fossora. Närmre bestämt på Island, nära uppväxtområdet, strax utanför Reykjavík. Här har hon rotat sig på nytt och skrivit merparten av Fossora, huvudsakligen under coronapandemin. Och det märks på albumet att den erkänt introverta världsstjärnan, till skillnad från många andra, trivdes rätt bra med isoleringen under Islands lockdown-period.
Under de fem år som har gått sedan förra albumet har Björk bland annat hunnit förälska sig i gabber, en hård och snabb techno-subgenre som, jämte träblåssektioner, stråkar och röstharmonier, utgör viss del av det soniska temat på Fossora. Bland gästerna återfinns indonesiska Gabber Modus Operandi som kombinerar gabber med traditionell gamelan-musik men även experimentella r’n’b-akten serpentwithfeet, isländska kören Hamrahlíðarkórinn, Björks son Sindri Eldon (som annars gör rätt konventionell indierock med amerikanska förlagor i eget namn) och dotter Ísadóra. Här finns också ett ganska obegripligt svamptema.
Den här gången tillåter dock Björk sig själv att avvika från temat. I större utsträckning än hon gjort på något album sedan sitt eklektiska 90-tal. Redan på andra spåret – vackra, storslaget blåsbaserade ”Ouvule” – befinner vi oss närmre ett sound som känns igen från 2007 års Volta. Och fler tvära kast följer. Att lyssna igenom albumet första gången är som att gå vilse i skogen från ”Human Behaviour”-videon. Ovetandes om vad som kommer att dyka upp runt nästa hörn men tryggt ledsagad av Björks omisskännliga röst som tycks förbli opåverkad av tiden.
Gabber-inslagen har tillfört en klädsam råhet. Tematiskt centrala ”Fungal City” och ”Fossora” växer i dynamik när dramatiken i de orkestrala blåsarrangemangen och Björks otyglade röst accentueras av halsbrytande smattrande trummor. Urladdningen ”Trölla-Gabba” kan vara det råaste hon fäst på skiva sedan 1997 års ”Pluto”.
De verkliga höjdpunkterna är dock de nummer som avviker mest från temat. Fjäderlätta Emilie Nichols-samarbetet ”Allow”, där vi får ett återbesök från flöjtseptetten Viibra, är en av de mest omedelbara och självklara pophymner hon gjort på väldigt länge. Avslutande ”Her Mother’s House” är en lågmält vemodig ballad om ”empty nest syndrom” och en av de vackraste, mest introspektiva låtar Björk skrivit under den utflyttade, 19-åriga dotterns livstid.
Både hemlandet och familjen får stort utrymme på Fossora. Albumet rymmer två låtar om Björks mor Hildur Rúna, som gick bort under 2018. Den första av dem, ”Sorrowful Soil”, är en vacker sorgemässa framförd à cappella med Björk endast uppbackad av Hamrahlíðarkórinn. Efterföljande ”Ancestress”, som beskriver mammans sista tid i livet, är uppbyggd kring klockspel, storslagna stråkar och släpande söndertrasade beats och landar inte så värst långt från något av de långsammare spåren på Homogenic (1997). En vacker och mycket respektfull, modern elegi. En tonsatt stillsam betraktelse av tidens gång. Den korta, närmast sakrala tolkningen av isländska folkvisan “Fagurt Er í Fjörðum” som följer frambringar ofrånkomligen frågan ifall det här var en av de sånger som Hildur sjöng för Björk som barn?
Snart 30 år sedan det stora genombrottet i eget namn, besitter Björk ännu förmågan att, likt få andra artister, omvandla sina dagboksanteckningar till stor genreöverskridande konst. Även i sina mest tillbakablickande ögonblick, varav Fossora rymmer flera, förblir hon kompromisslöst framåtblickande.
[One Little Independent Records, 30 september]
