Depeche Modes A Broken Frame fyller 40 år. Är det deras viktigaste skiva? Mikael Lundin reder ut.
Den senaste tiden har det florerat mycket rykten om Depeche Mode. Det har kommit uppgifter om en presskonferens den 4/10 där en del torgför att de ska presentera planer för en ny skiva samt en ny turné. Andra har dementerat detta och menar att det är en bluff. Inget verkar vara officiellt än och sociala medier kan liknas vid en detektivbyrå i ärendet.
Någonting verkar dock vara i görningen, deras officiella kanaler har lagt upp bilder på de två medlemmarna som förefaller vara i studion samt en bild på en mikrofon (?). Men i dagsläget vet vi inget egentligen.
Men jag kommer inte att rikta fokus på nutiden utan riktar mina närsynta blickar tillbaka i tiden, närmare bestämt fyrtio år.
Idag den 27 september blir Depeche Modes andra album A Broken Frame hela fyrtio år. Året innan kom debutskivan Speak and Spell (med hits som ”New Life” och ”Just Can´’t Get Enough”) som gjorde att bandet slog igenom på bred front, i alla fall i hemlandet England.
Vince Clark var då den drivande medlemmen och hade dessutom skrivit merparten av sångerna på debuten. Bara några månader efter att debuten släpptes lämnade han bandet som alltså stod utan sin stora låtskrivare och motor. Ramen var bruten. Det hade inte direkt varit en skräll om bandet redan då hade kastat in handduken. Ansvaret på de övriga och kanske främst på Martin Gore, som hade skrivit två låtar på debuten, borde varit tämligen stor.
Men av de uppgifter som finns så verkar det inte ens funnits en tanke på att splittra Essex-bandet. Martin hade skrivit låtar sedan tonåren och någonstans måste de ha litat helt och fullt ut på hans förmåga. Eller var de bara för unga och naiva för att bli tagna av stundens allvar? Det är kanske frågor vi aldrig kommer att få helt tydliga svar på och egentligen, måste vi det?
Med Martin Gore vid skrivarpennan så kom bandet att utvecklas enormt under åren som gick. Hans alster har en helt annan inriktning och känsla än vad Vince Clark har. De har ett helt uppenbart mörker som bevisligen har berört miljontals människor samt också ett betydligt större fokus på att experimentera (något som tydligt bevisas på den nästföljande plattan). Min tolkning är att bandet inte hade blivit så stora och så betydelsefulla om det inte hade varit för just Martin och att han fick axla skapandet. Det gör att jag utnämner skivan till deras viktigaste.
Man kan förvisso komma med motargument. Glömmer jag inte Black Celebration, Violator eller Ultra för att nämna några milstolpar? Nej, jag glömmer inte dessa skivor alls. Men då var redan manegen krattad så att säga. De var stora och stod på fast mark, något de inte gjorde 1982 på samma vis.
A Broken Frame var definitivt inte en på förhand given framgång, risken att de hade blivit ännu ett av de många one-hit wonders ifrån 80-talet var påfallande stor. Den här inställningen var tydlig i den svenska pressen som recenserade både skivan samt även deras konserter i Sverige under hösten. “Depeche Modes lycka är att deras fans älskar dem, står upp och dansar, klappar takten och spelar luftsynth (!) hela konserten…. För musikaliskt har bandet sett sina sista dagar…Antagligen lämnade också Depeche Mode sin hitmaskin där (om Clarke – min anm.)”. “Det lilla av talang som fanns i ursprungliga Depeche Mode, det stod med allt större tydlighet Vince Clark för”. (Från Depeche Mode i Sverige, Martin Sernerstrand, s 22-24.)
Men i och med släppet av singeln ”See You” som blev deras då största kommersiella framgång i hemlandet tror jag att de fick någorlunda andrum och ett bevis på Martins potential även på ett försäljningsmässigt plan. A Broken Frame gick faktiskt lite bättre listmässigt i hemlandet än debuten och tog sig upp på åttonde plats. Det är starkt för albumet i sig är tämligen spretigt och vågat för att vara i bandets position vid tidpunkten. Låtar som exempelvis ”Shoulden´’t Have Done That”, ”Monument” och ”Satellite” är definitivt inga floor fillers och kioskvältare för gemene man.
Jag tycker att skivan är intressant eftersom den just är så spretig och vågad. Det finns låtar med hög klass som exempelvis ”Leave in Silence”, ”My Secret Garden”, ”Nothing To Fear” (deras bästa instrumentala låt), ”See You” och inte minst den underbara ”The Sun and the Rainfall”. Just den sistnämnda har genom åren mognat som vin för mig och jag anser faktiskt att den är en av deras tio bästa låtar. Textmässigt är den också spretig, Mr Gore blandade och gav och även då var det mer mening och substans i dem än hos Clarke. “Gonna lock myself in a cold black room, gonna shadow myself in a veil of gloom”.
Sammantaget anser jag att det finns argument för att hävda att det är deras viktigaste skiva.
