Vi har massor av fin kultur i Sverige. Något jag ofta lyfter fram är alla våra strålande författare genom tiderna och vår vistradition. Ofta går dessa lite hand i hand, särskilt om författaren skrivit lyrik.
Jag har haft förmånen att läsa dikter av Harry Martinson, Pär Lagerkvist, Karin Boye, Gustaf Fröding och Nils Ferlin genom livet, för att nämna några, och det har även hänt att jag själv har tonsatt och spelat in några av dessa litterära giganters dikter. De har betytt oerhört mycket för mig. Den diktare som dök upp tidigast i mitt liv tror jag var Dan Andersson som introducerades av min far. Han spelade ofta Dan Andersson på pianot i mitt barndomshem och jag fängslades tidigt av texterna. När jag, många år senare, flyttade till Göteborg var min första utflykt i den nya staden att besöka Dan Andersson-bysten på Järntorget och dåtidens Gillestugan. Jag blev glad och rörd av att se att Gillestugan hade ett Dan Andersson-rum. När han bodde i Göteborg, i slutet av 1910-talet, kallades samma lokal för Tullen.
Dan Anderssons liv tog slut alldeles för tidigt och han dog 32 år ung den 16 september 1920. Innan dess hann han som tur var skriva några av de vackraste dikter jag någonsin har läst. Hundra år senare publicerades Göran Greiders bok Hon vars hjärta var som mitt som handlar om Dan Anderssons och Märta Larssons vackra, men långsiktigt omöjliga, kärleksförhållande. Märkligt nog har jag inte läst boken, men när det annonserades ”en musikalisk kärlekshistoria” på Stora Teatern i Göteborg bestämde jag mig snabbt för att gå dit. Pandemin ville dock annorlunda så nästan exakt 102 år efter Dan Anderssons död gjorde jag ett kort stopp på Järntorget innan jag fortsatte promenaden genom Haga till Stora Teatern.
Den vackra salen var gissningsvis utsåld för det var massor av folk när jag kom strax före sju och kort därefter inleddes föreställningen. Till vänster på scenen stod en fåtöj, en golvlampa och ett litet runt bord och i fåtöljen satte sig Göran Greider. Musikerna, som bestod av Ellen Sundberg, Johan Airijoki och Malmfältens Rockklubb, ställde sig bredvid. Bakom musikerna hängde en stor bild som visade flera brev mellan Märta Larsson och Dan Andersson. Inramningen var med andra ord perfekt.
Kvällen kretsade kring Göran Greiders berättelser om Dan Andersson och Märta Larsson som träffades på Brunnsviks folkhögskola i Dalarna 1914. I den vevan släpptes även Kolvaktarens visor som innehåller några av mina absoluta favoritdikter. Göran Greider läste i ungefär fem minuter och sedan spelade musikerna en låt och så fortsatte det under hela kvällen. Jag upplevde det som ett strålande upplägg.
Eftersom HYMN är ett musikmagasin väljer jag att främst fokusera på musikdelen. Ellen Sundberg sjöng ”Jag väntar…” tidigt och det lät strålande. Med sex musiker på scenen blev ljudbilden ganska stor och flera av visorna fick rockliknande arrangemang vilket var mer eller mindre lyckat. Tre av de mer lyckade var när Johan Airijoki sjöng underbara ”Gässen flytta” och ”Till dem som tänkte tanken om borgargardet” och när Ellen Sundberg sjöng ”Vaknatt”. Det var lite mindre lyckat under ”Den sista sången” i slutet som nästan fick ett SKA-gungande arrangemang. Allt avslutades efter en och en halv timme med att musikerna ställde sig på rad och sjöng ”Nu mörknar min väg” vilket satte punkt för en sammanfattningsvis väldigt fin stund. Kort därefter smattrade applåderna välförtjänt i den vackra salen.
Dan Andersson har för alltid en viktig plats i svensk litteratur- och musikhistoria och jag har gjort en liten spellista med några favoriter tolkade av olika musiker. Min favorit bland tolkarna är Thorstein Bergman som släppte den underbara plattan Helgdagskväll i timmerkojan det magiska året 1967. Den rekommenderas särskilt varmt.
