Det blev ännu en resa till en konsert i Köpenhamn och septembersolen strålade utanför fönstret när jag rullade genom vackra Hallands flacka strandängslandskap medan en blå kärrhök dansade vackert över ängen.
Jag upptäckte Sinead O’Brien under pandemin. Hon skulle ha spelat i Dublin i fjol när jag också tänkte vara där men den lilla öppning som fanns i restriktionerna under sommaren stängdes snabbt i början av hösten och jag kunde inte resa dit. Tidigare i år släppte hon sitt debutalbum Time Bend and Break the Bower som motsvarade alla förväntningar. Framför allt de grymt häftiga och varierande effekterna på sången som gör hennes platta så speciell.
Efter att ha spelat på flera stora och kända festivaler i Europa under sommaren (bland annat Glastonbury, Into the Great Wide Open och End of the Road) inleddes höstturnén på klubbar i Paris för några dagar sedan och i onsdags kväll var det dags för spelning på Loppen i Christiania.
Kanalerna genom Christianshavn glittrade i kvällssolens sken och det märktes att hösten höll på att koppla ett grepp om händelserna. En stund senare gick jag uppför trappan till Loppen. Berättelser om ett strålande soundcheck gjorde att förväntningarna höjdes ytterligare.
Sinead O’Brien hade med sig en gitarrist och en trummis när hon gick på scen vid halv 11-tiden i grönvitt sken och inledde med ”Like Culture”. Sångljudet var lite märkligt i början, men rättades snabbt till och konserten dansades igång av den begåvade irländskan. Trummorna stod till höger, gitarristen till vänster och Sinead O’Brien hade gott om plats i centrum.
Konserten kretsade mycket kring debutalbumet med höjdpunkter som ett medley med ”Pain is the Fashion of the Spirit” och snygga ”GIRLKIND” tidigt och ”End of Days” och favoriten ”Multitudes” senare. Även om det var väldigt fint att få höra ”Multitudes” saknade jag fiolen.
Vi fick så klart även höra andra låtar som till exempel ”Most Modern Painting” och ”Roman Ruins”. Den sistnämnda tror jag var den första låt jag hörde med Sinead O’Brien så det var extra kul att den spelades.
Jag skrev ”höra” tidigare, men menar nog egentligen ”uppleva” för Sinead O’Briens förmåga att röra sig på scenen var minst lika fängslande som musiken. Allt slutade med ”Spare for My Size, Me” efter ungefär 45 minuter och det är ingen vågad gissning att hon kommer att finnas med i programmet till nästa års Roskildefestival.
Ibland funderar jag på vad det är som gör att jag åker 40 mil på den svenska Västkusten, ser en konsert, sover några timmar och sedan åker samma sträcka hemåt igen tidigt morgonen efter? Svaret på den frågan är enkelt när slutresultatet är som onsdagskvällens konsert med Sinead O’Brien. Sådana stunder berikar mitt liv och jag är så tacksam för dem.
