Det är söndag förmiddag och jag lyssnar som ofta på Javier Barría. Hans akustiska musik drar ibland åt det elektroniska hållet, precis som artister som Erlend Øye och Feist.
Så är fallet med pärlan ”Animita” som har ett drum and bass–driv som bara hörs svagt om inte stereon går på full volym.
“Nunca más volveré a abandonarme así
Nunca más un planeta mi corazón
Lo digo con una lágrima verdadera
Oyendo como tu nombre se deshace”
Låten ligger på det prisbelönade albumet Folclor där den, tillsammans med ”Villanela” och ”Nuestro Folclor”, blir en del av en tryptik som avslutar plattan.
En animita är ett litet minnesmonument som familj, vänner eller grannar bygger upp, på platsen där någon har förlorat livet, ofta vid en vägkant. Animitas finns överallt utmed små gator och stora motorvägar.
Javier Barría är en artist som borde kunna lyfta i Sverige, med sin lätt melankoliska men ändå lekfulla attityd. En DJ eller producent som är uppväxt med Björk och Röyksopp, kanske även med klassiker med The Roots eller Massive Attack, skulle kunna få ”Animita” att flyga över Anderna och Atlanten ända upp till sjöarna och fjällen i norr.
Utan att ha pratat med Javier passar jag på att göra en efterlysning, låten är för bra för att stanna härnere i avlägsna Chile. Och jag tror att det lekfulla vemod som behövs kan finnas i Sverige.
